Jag saknar Bengt Westerberg

Är det inte 2006? Har jag, utan min kännedom, förflyttats 70 år tillbaka i tiden? Vaknar, öppnar tidningen och läser att lösningen på kvinnors långtidssjukskrivningar heter vårdnadsbidrag (eller som jag kallar det ”kvinnor-ska-ta-hand-om-barn-och-gamla-hemifrån-bidrag”). Texten är skriven av Göran Hägglund och Maria Larsson från kd. I går (läs söndag) var det folkpartiet som sa ”ja” till vårdnadsbidrag.

Sedan lyssnar jag på nyheterna och får höra att Göran Persson säger sig förstå s-riksdagsmannen Jan Emanuel Johanssons förslag om att alla asylsökande ska hiv-testas. Integrationsministern Jens Orback sa i slutet på förra veckan att det nu ska ställas hårdare krav på invandrare som är nya i Sverige.

Just krav på hiv-tester och hårdare krav på invandrare gick Ny demokrati till val på i början av 1990-talet. Kommer ni ihåg det? Kommer ni ihåg att dåvarande folkpartiledaren Bengt Westerberg lämnade tv-studion när Ny demokratis Ian och Bert kom in där? För Westerberg ansåg att populism och hatpropaganda inte hörde hemma i svensk politik och i den svenska riksdagen. Just nu saknar jag rakryggade politiker med civilkurage i den etablerade politiken. Jag saknar Bengt Westerberg.

I lördags stod jag på Lilla torget i Linköping tillsammans med F! Linköping och riksdagskandidaten Aase Hensvold. Vi hade ett mycket framgångsrikt – som det alltid är när vi är ute och reser – torgmöte. Många stannade och lyssnade på våra tal. Många kom sedan fram och pratade med oss. Många sa att de är glada över att F! finns och att de kommer att rösta på oss. Vi var glada över allt detta, men inte upprymda. Vill du veta varför? Jo, nazister stod på samma torg. En vanlig lördag på ett vanligt torg i Sverige stod nynazister och demonstrerade. När jag i mitt tal kommenterade och berättade om vår feministiska antirasistiska politik var det många som kom fram och tackade. Vi är många, vi är en stor majoritet, i vårt land som inte vill se nazistiska män – de var allihop män – sprida rasism, kvinnohat, homohat och störa våra möten.

Men nej, det är inte 1930-tal. Jag har inte flyttats tillbaka en massa år utan min vetskap. Det är år 2006. Valåret då svensk politik har nerlusats av politiker som försvarar en otidsenlig politik, otidsenlig kvinnosyn och människosyn. Svensk politik nerlusas just nu av politiker som tävlar i att kalla sig för mest jämställda för att sedan komma med förslag som vill slunga oss kvinnor tillbaka i tiden. De etablerade partiernas jämställdhetspolitik har ingen som helst maktkritik. De vill inte prata om makt och de vägrar ge utrymme för kvinnors frågor, röster och krav i valet. Så klart är det djupt odemokratiskt.

Men F! finns i politiken och utmanar makten och all den politik som hycklar. Det är hur roligt som helst att vara ute och träffa människor och prata feminism. Det är så många som har saknat det. Så många som blir lyckliga över att det är vi/F! som lyfter upp kvinnors liv, vardag, arbete och ekonomi i valet och i politiken. Vi vill och vi kommer att nedmontera den djupa orättvisa som heter patriarkat, mäns överordning och kvinnors underordning.

Jag som har haft stor skräck för torgmöten börjar uppskatta det, jag måste erkänna att jag till och med tycker att det är riktigt roligt. Jag tar en klunk vatten, blundar och andas djupt och sen höjer jag rösten. Och så är det överallt i landet just nu. Torgen och gatorna fylls med höjda kvinnoröster. Vi ses på torgen, på väg in i riksdagen.

Devrim Mavi

I lördags skrev Gudrun Schyman att hon vill ha fruntimmesvecka – och valrörelse – året om. På onsdag: Sofia Karlsson slår larm.
Visa alla valkrönikor »