”Ve den som överger broderskapet”

Tiina Rosenberg skriver om sin uppväxt och om Feministiskt initiativ i Arbetaren. Texten publicerats i nummer 18/2005.

Min mor var ständigt sysselsatt med att göra rent och fint hemma. Vi hade stående tid i tvättstugan och i bastun. Vi skakade mattorna varje fredag. Mamma borstade mig och min bror från topp till tå. Vi var rena och vi var ordentliga i en socialt utsatt förortsmiljö där ungdomsgängen härjade hejvilt och studievägledaren i skolan tyckte att vi inte skulle gå vidare till gymnasiet och studier. Sedan flippade min bror ut, men jag skulle för all framtid förbli en flicka som aldrig gick och lade sig utan att borsta tänderna.

Det skulle dröja länge innan jag förstod att det desperata städandet var mammas sätt att dölja sin klasstillhörighet, som ett sätt att visa att hon var lite bättre och renare än den arbetarklass hon inte längre ville tillhöra. Pappa pluggade till sjöingenjör och vi kvalade oss in i den lägre medelklassen i arbetarförorten. Jag har det fortfarande städat hemma. När jag för länge sedan gifte mig in i en lundensisk läkarfamilj blev det ett stående släktskämt hur Tiina städade badrummet innan hon kunde duscha. Detta dessutom vid mitt allra första besök hos mina blivande svärföräldrar. Så uppför sig nämligen inte medelklassen. De hade hållit käften, duschat och inte torkat golvet efter sig.

Allt detta far med svindlande fart genom mitt huvud när jag sitter, eller snarare står, i olika intervjuer under de hektiska veckorna efter det Feministiska initiativets presskonferens den 4 april. En av de återkommande frågorna handlar om F!s akademiska framtoning och förmodade hemvist i medelklassen. Jag svettas ut min ilska i stället för att säga vad jag har på tungan. Jag minns mer än väl mitt första möte med den finska vänsterrörelsen på 1970-talet. Dels fanns vi från arbetarförorterna, dels medelklassens ungdomar som främst gjorde uppror mot sina föräldrar och egentligen aldrig hade någon nämnvärd vänsteragenda. Bredvid dem framstod vi som töntar. Vi hade varken den rätta looken eller de rätta idéerna. Hur många hobbyrevolutionärer har det inte designats fram ur medelklassen sedan dess?

Den andra återkommande anmärkningen gäller den akademiska profilen. I denna fråga skiljer sig Sverige från det övriga Europa där en god utbildning betraktas som en merit. Titta på skolan idag där tjejerna klarar sig bättre än killarna. Föraktet mot boklig bildning gör att det är fritt fram för killarna att härja och bryta mot reglerna medan tjejerna snällt svarar på provfrågor för att senare i arbetslivet möta delar av huliganerna som sina chefer. Hur går det till, jag bara frågar? Titta också på flera framstående kvinnliga svenska politiker som saknar utbildning och därmed också civila yrken. De klarar sig inte utanför politiken och Partiet. Till synes lysande jobb är ett effektivt sätt att bakbinda människor, i synnerhet kvinnor. En aldrig så lockande pool i Sydamerika innebär i praktiken ”håll käften!”. Och som ni ser fungerar tricket. Pappa bestämmer och kvinnorna håller tyst, förutom när det är dags att säga något förklenande om F!.

Ett tredje diskussionsämne har varit att F! bäddar för en borgerlig regering. ”Hotet” har kommenterats med avsmak från höger och vänster. Men är det inte så att ansvaret för ett eventuellt regeringsskifte ligger hos de partier som har haft och har makten? F!s existens är väl ett tecken på att politiken saknar en feministisk bas? Politiskt sett finns det en feministisk retorik snarare än en feministisk praktik. När Göran Persson med sina medarbetare nu varnar de socialdemokratiska kvinnorna för att hänga ute med f!or menar han att de ska (än en gång) lägga könskampen åt sidan till förmån för nationens och därmed socialdemokratins övriga intressen.

Det är inte för första gången som det feministiska politiska arbetet prioriteras ner inom vänstern. När jag var ung hette det att feminister var ”borgerliga överklasskärringar” som sysslade med lyxproblem. I mina skolflicksanteckningar hittar jag idag en lista där jag strykigt över namn som Simone de Beauvoir som ”borgerliga” och därmed förkastliga. Till de godkända hörde Clara Zetkin, Rosa Luxemburg och i bästa fall Emma Goldman. De socialistiska feministerna saknade länge en patriarkatsteori eftersom den gemensamma fienden var kapitalismen. Kvinnor och män skulle kämpa tillsammans mot kapitalismen och då skulle allt lösa sig. Lena Gemzöe påpekar detta dilemma i en diskussion om klass och kön i Arbetaren (9/2005). Det är alltid något som kommer i vägen för feministisk politik: nationen, kapitalismen eller partilojaliteten. Ve den som överger broderskapet om hon är en feministsyster!

Den politiska frågan för F! är inte ”höger” eller ”vänster” utan det intressanta i det framtida politiska arbetet är att sätta feminismen och därmed kategorin kön först i både ord och handling. Som det framgår av plattformen är F!s högsta prioritet att driva krav som bryter mot ojämställdheten mellan könen. Detta till skillnad från andra partier, där de feministiska kraven tenderar att halka ner i prioriteringsordningen när det väl kommer till kritan. Ojämn fördelning av ekonomiska resurser mellan könen och låga löner i kvinnodominerade sektorer är bara förnamnet till den kravlista som är under arbete.

Feministpartiet debatterades intensivt under tiden vi arbetade fram F!s plattform. Medierna skapade praktiskt taget ett parti åt oss med opinionsmätningar och allt. På presskonferensen och veckorna efter har vi betonat att F! inte är ett parti utan en ideell förening. Listan är nu öppen för alla intresserade och den framtida politiken hänger på de blivande medlemmarna. Det parlamentariska initiativet har engagerat många feminister och medier. Anna-Klara Bratt sammanfattar i Arbetaren (nr 15/2004) den feministiska diskussionen för och emot en feministisk partibildning. Huruvida F! kommer att driva det parlamentariska initiativet står ännu skrivet i stjärnorna, men jag oroar mig för det obligatoriska nätverkande som ständigt erbjuds för kvinnor. Där ska kvinnor och feminister diskutera frågor som är viktiga för dem, men strängt taget inte för någon annan. Medan kvinnor sedan sitter fast i sina diskussioner och nätverk har männen redan drivit genom besluten eftersom de också har tillgång till parlamentarisk makt. Dessutom kan feminister inte lita på att kvinnorna i de etablerade partierna driver feministisk politik. Jag har genom åren suttit i oändligt många feministiska paneler där många partianknutna feminister förvisso varit kaxiga, men när det gällt konkret politisk feministisk organisering har svaren ofta varit mer svävande.

I Feministiskt initiativ samlas en mängd feminister som kommer från olika håll. Politikens nuvarande blockstruktur är inte med nödvändighet någon styrka utan ett ofta konservativt sätt att tänka sig det politiska fältet som något fixerat. Det feminister under förra seklet lyckades ändra är kvinnors, och i förekommande fall mäns, sätt att tänka om kvinnor. Kvinnorörelsen har alltid uppmuntrat kvinnor att använda sig av varandra och att arbeta kollektivt. 1970-talets kvinnorörelse utmanade också definitionen av politik genom att hävda att det personliga var politiskt och reste därmed nya frågor som successivt tog plats på den politiska dagordningen. Kort sagt, feminism uppmuntrade och uppmuntrar kvinnor till en mer politisk förståelse av den egna marginaliseringen. ”Kvinnor måste lära sig hur makten fungerar och hur de ska agera”, säger regissören och feministen Suzanne Osten i boken Besvärliga människor: ”Jag har till exempel insett att jag måste klara av stå helt ensam, riskera att bli övergiven, löjliggjord och mobbad – och dessutom kallad osexig och frigid, eftersom alla kvinnor i maktens boning definieras sexuellt. För att stå emot måste man skaffa kvinnliga nätverk, men också manliga och kvinnliga mentorer som stöttar och tror på det man gör: Jag har lyckat
s omformulera min bittra klagan till ett politiskt engagemang.”

Det är helt uppenbart att F!s ”separatistiska” strategi inte ses med blida ögon av den övriga politiska världen. Många yrkesverksamma feminister fruktar sin egen marginalisering om de framhärdar behovet av ett feministiskt parti. ”Kvinnoinitiativ” betraktas idag ofta som ett passerat historiskt stadium. Men eftersom de grundläggande könsrelaterade problemen inte är lösta kan feministiska initiativ i det övriga Europa och världen utanför den västerländska skapa intressanta politiska effekter. Det är anmärkningsvärt hur kvinnors separata organisering i de flesta sammanhang fortfarande uppfattas som en utmaning, eller rent av ett hot. De feministiska statsvetarna Maud Edwards och Malin Rönnblom har gång på gång betonat att kvinnors övriga handlingsutrymme i hög grad är beroende av kvinnors politiska handlingsutrymme. Det finns alltjämt en spänning mellan kvinnors organisering och den demokratiska ordningens regler för hur politik bör drivas. Detta har väl F!s korta liv i offentligheten visat med all önskvärd tydlighet?

Den teoretiska diskussionen handlar idag om intersektionalitet, hur olika sociala diskrimineringssystem som kön, klass, sexualitet och etnicitet förhåller sig till och förstärker varandra. Lesbiska feminister och queerfeminister har länge ställt frågan om de icke-heterosexuella kvinnornas plats i svensk feminism. Postkolonialt inspirerade feminister problematiserar förhållandet mellan rasism, feminism och etnocentrism. Många feminister är oroade över en relativisering av könsförtryck när andra maktasymmetrier kommer i förgrunden vilket då kan skymma både genusperspektiv och kvinnopolitiska frågor.

Den intersektionella diskussionen är både nödvändig och berikande. Den kan hjälpa oss att skapa koalitioner med både hbt-rörelsen och den antirasistiska rörelsen. I ett framgångsrikt feministiskt projekt måste vi idag undvika en alltför ensidig fokusering på könsfrågan för att inte missa förekomsten av flerfaldiga maktstrukturer. Men för en feminist innebär en intersektionell teoretisk och politisk analys alltid, som jag ser det, att inte välja bort genusperspektivet där diskussionen om de övriga sektionerna får och ges allt större utrymme.

Den mest laddade frågan tycks fortfarande vara den om kvinnors intressen är skilda från männens, påpekar Lena Gemzöe i Arbetaren 9/2005. Det är intressant hur alla former av verklig eller inbillad separatism får även rätt sansade människor att tappa fotfästet. Det kan kvitta om det handlar om kvinnor, queerfolk eller invandrare. Misstanken om identitetsbaserade enfrågepartier har också riktats mot F!. Om Feministiskt initiativ väljer att förverkliga det parlamentariska alternativet skulle det för första gången finnas ett parti som har kön som sin utgångspunkt. Det är inte EN fråga utan en ambition att anlägga feministiska perspektiv på samtliga politiska områden. Om liberalism och socialism har varit tillräckliga utgångspunkter för stora politiska partier, varför skulle inte feminism med en omfattande teoribildning och politisk praktik räcka till?

Hur som helst, i samband med F!s komma-ut-akt har det varit intressant att observera hur människor i min närhet reagerat. Flera av de självklara hurraropen har uteblivit medan stöd har kommit från oväntat håll. Mamma, som vanligen tycker att jag alltid överdriver, har nu för första gången stöttat mig. Hon har alltid tyckt att människor från vår samhällsgrupp (läs: kvinnor ur arbetarklassen) gör bäst i att inget säga. Nu har hon uppenbarligen ändrat sig när hon i telefon från Helsingfors ställer den enkla frågan: ”Varför får det inte finnas något nytt i politiken?” Se där! Tack, snälla mamma, vi har städat färdigt både du och jag, så låt oss nu sopa upp (och till) resten av världen!

Tiina Rosenberg