30 feminister: Hanna Olsson
30 feminister berättar om varför de röstar på F! under perioden 17 augusti till 17 september. Först ut i raden är Hanna Olsson.
Varför röstar du på Fi?
Hanna Olsson: För att kunna svara på den frågan har jag varit tvungen att tänka historiskt. På riktigt. För första gången på länge. Jag tror nämligen inte vi kan tänka nutid i det här. Nutiden måste man förhålla sig till på avstånd.
Så här tänker jag: I nutiden kommer alltid kvinnoföraktet som en rekyl på idealiseringen av kvinnor. Vi rör oss alltid, som kvinnor, mellan att bli idealiserade och nedvärderade. När kvinnorörelsen får sina idealgestalter – en Ebba Witt Brattström eller en Tiina Rosenberg – skapas en slags eufori. Plötsligt säger tjugo procent av befolkningen att de vill rösta på ett feministiskt parti. Sen händer det något som gör att kvinnorna i Fi börjar ses som ”dåliga”. Då ska ingen ha med dem att göra. Och det är det som har hänt nu. Då kommer man in i det som kan kallas mediaskugga.
Men det här är en polaritet – uppvärdering, nedvärdering – som kvinnor måste genomskåda. Den uttrycker en misstro mot kvinnor som samhällsvarelser. Polariteten har ju ursprungligen med madonnan och horan att göra, medan hela den feministiska politiska kampen har uttryckt ett annat mål – nämligen att överskrida de positionerna. Kvinnor vill inte vara antingen horor eller madonnor. Kvinnor söker människovärdet.
Och då ligger Fi nu, just exakt på den där låga punkten av nedvärdering. Och därför måste man tänka hundra år tillbaka. För att kvinnor ska klara politiken måste vi tänka historiskt, annars har vi ingen chans.
Och gör man det ser man några tydliga historiska hållpunkter som har med den manliga makten att göra:
- Den första gäller rätten att över huvudtaget få befinna sig i makten. Den rätten – rösträtten – får kvinnor 1921. Men det tar så mycket kraft att nå dit, så sen sker det inget överskridande av den där polariteten under kanske 40–50 år. Kvinnor behöver återhämta sig för att kunna skriva sin egen agenda. Och den egna agendan blir anpassning till rådande villkor. Den duktiga flickan anpassar sig efter de spelregler som gäller.
- Överskridandet däremot har en annan bas, och de basen kallas systerskap. Det var den som ledde till rösträtten. Det andra som kvinnor strävar efter är alltså förmågan att överskrida via systerskapet. Här är det utomparlamentariska arbetet extremt viktigt och intressant. All levande politik utgår ju från en verklig erfarenhet. 70-talets enkelhet och styrka låg i att alla kvinnor i kvinnorörelsen hade en egen agenda av förtryck. Det gällde arbete, barn (daghem) och sexualitet. För glöm inte: det fanns ingenting då. Ingen självklar rätt att få arbeta, ingen självklar rätt att få barnomsorg, ingen självklar rätt att ha en sexualitet som man själv styr över och definierar.
Detta skapade en kvinnorörelse i vilken det fanns en stor känsla av samhörighet. Alla kunde förenas – inte om allt, det fanns olikheter – men på en eller flera punkter. - Efter det följer en period av samspel mellan kvinnor som arbetar feministiskt, inom- och utomparlamentariskt. Det rör sig om perioden mellan 1970 och 1990. Stödstrumporna är det sista steget i det skeendet. Och det händer något nytt. Östeuropasocialismen faller. Hbt-rörelsen och queerpolitiken kommer in. En diskussion påbörjas om ras och kön. Men märk väl. Även utgångspunkterna under 70-talet är internationella.
Så vad händer med Stödstrumporna? Jo, under hot tvingas det parlamentariska systemet att inkludera kvinnor som grupp.
Och då är vi framme vid 2000-talet. Nu har retoriken om feminism utvecklats till en lögn. Politiker kallar sig feminister, men de har aldrig på allvar arbetat med en integration av kvinnors betydelse och den kvinnopolitiska kampen och vad den betyder som befrielserörelse och smärtpunkt kring förtryck (att man själv har haft det på sin egen hud).
I stället tar retoriken över och dödar verkligheten i de traditionella partierna. När Göran Persson kallar sig feminist har något hänt. Han använder ordet, men utan att ta det på allvar. Det blir till en lögn. Det är opportunistiskt.
Då behövs Feministiskt initiativ, som tar verkligheten på allvar och tar kvinnors och mäns liv på allvar och tar ansvar för det som nu blir en verkligt kollektiv ansträngning. Det nya nu är att ett politiskt parti fokuserar kring vad en feministisk politik är. Vad är kvinnornas kamp, utifrån begrepp som solidaritet och systerskap?
Feminismen av idag hotas dessutom av individualismen. Den måste hitta sina kollektiva former. Och det är det jag förväntar mig av Feministiskt initiativ. Därför röstar jag på dem i valet i höst.
Hanna Olsson är terapeut och författare, bland annat till boken ”Catrine och rättvisan”. Hon arbetade som prostitutionsutredare på 1970-talet.
Nästa feminist: Mian Lodalen »
Visa hela listan med feminister som röstar på F! »