När blixten kom till Bollnäs
Jag lämnade ett sömnigt Söderhamn bakom mig i morse. Måndagens möten hade varit bra. Från invigningen av Valbaren i Stockholm, via tåget till torget i Hudiksvall, till besök på ett socialt arbetskooperativ och slutligen pubmöte i Söderhamn. Fullmatad dag följd av positiva reportage i länets tidningar.
Idag gick färden till Bollnäs och tidigt torgmöte. Himlen var låg och ju närmare Bollnäs jag kom desto lägre blev det i tak. Ungefär samtidigt som vi skulle börja mötet öppnade himlen sina slussar och det av många efterlängtade regnet kom. Inte i små droppar utan hinkvis. Ackompanjerat av lysande blixtar som följdes av kraftiga åskknallar. Ett praktfullt skådespel, just på den scen som var vår. Och som tur nog hade tak. Det var bara att bjuda upp och bjuda in. Publiken på scenen i stället för framför. Alla rymdes på scenen, visade det sig, och stämningen blev riktigt intim. Jag kunde dra parallellen mellan det pågående åskvädret och det som kommer att hända när vi kommer in i riksdagen. Visst kommer det att mullra i bänkarna men framför allt kommer det att blixtra upplysande i det patriarkala mörkret.
Ibland kan jag tycka att det verkar rent kört när ett möte ska starta. Hopplöst helt enkelt. Tomt torg, få åhörare och ljummen stämning. Men det ändrar sig. Alltid! Det kommer folk, en del stannar upp, tar sig tid, lyssnar och ler igenkännande, fler stannar och ställer frågor, kommer fram efteråt och vill prata mer. En hel del anmäler sig som frivilliga valsedelsutdelare.
Det stora i det vi gör, den historiska chans till förändring som vi talar om, når in i huvuden och hjärtan. Det finns en längtan. Jag ser det i människors ögon när jag pratar, jag känner det i styrkan i alla kramar som jag får.
I Hudiksvall träffade jag en gammal bekant från filmvärlden, Jonas Sima, nu på besök i barndomens landskap. Han är aktiv socialdemokrat och ställde en intressant fråga. Han sa så här: ”Eftersom F! bara kommer att få runt en procent i valet, men genom den procenten kanske drar undan viktig väljarunderlag för (s) eller (v) eller (mp), och därigenom kanske öppnar för en borgerlig regering, så är det väl egentligen kontraproduktivt det ni håller på med?”
Så talar den klassiska patriarkala makten. Jag har hört Göran Persson säga precis samma sak. F! är ett hot för vi öppnar för en borgerlig regering. Och den borgerliga alliansen säger samma sak – fast tvärtom. Att F! kommer förstärka regeringsalliansen och försvårar för den borgerliga alliansen. Det är intressant. Maktens män skyller sina egna tillkortakommanden på Feministiskt initiativ. Förlorar den ena eller andra valet så är det vårt (kvinnornas) fel. Klassiskt. Samma retorik fanns när miljöpartiet skulle in i riksdagen. Men vad blev resultatet? Jo miljöpartiet kom in, inget annat parti åkte ut, de som var mest rädda (vänstern) gick framåt. Idag kan man konstatera att miljöpartiet är en förutsättning för det socialdemokratiska regeringsinnehavet, men vi kan också konstatera att samtliga partier ryckt upp sig i miljökunnande. Det finns en (ensamt) ansvarig minister, ett eget departement och flera myndigheter som ser till att politiska beslut omsätts i praktisk handling. Det internationella arbetet har expanderat. Frågan har vunnit på att politiken tog till sig kunskaper som höjde medvetenheten hos fler.
På samma sätt blir det när Feministiskt initiativ kommer in i riksdagen. Alla tvingas att höja medvetenheten och fördjupa kunskapen. I samtliga partier. Alla som arbetar med frågor kring kvinnors rättigheter och diskriminering kommer att få ett större utrymme, oavsett vilket parti de tillhör. Ska t.ex. (s)-kvinnorna kunna få gehör för sina krav om delad föräldraförsäkring och rättvisa löner så måste det finnas ett Feministiskt initiativ i riksdagen som är som en blåslampa på den socialdemokratiska ledningen. Ska Birgitta Ohlsson i Folkpartiet kunna påverka sitt partis ledning i frågor om delad föräldraförsäkring och ett samhälleligt ansvar för mäns våld mot kvinnor, så måste det finnas ett Feministiskt initiativ i riksdagen som flåsar den folkpartistiska partiledningen i nacken. Fler feminister till riksdagen alltså. Det är den enda garanten för en feministisk politik.
Gudrun Schyman
talesperson
Igår skrev Sofia Karlsson om unga kvinnors situation. I morgon: riksdagskandidat Anna-Karin Johansson om tillståndet för demokratin i landet.
Visa alla valkrönikor »