Sandra Dahlén sorgsen efter Pride: Glädjedödande, Adamo

Ännu ett fantastiskt Pride har genomförts, men det är med sorg i hjärtat jag säger farväl. Sorgen handlar om att heterosexuellas förtryck av hbt-gruppen denna gång så tydligt kröp in i själva Pride.

Jan Guillou har redan fått kritik för sin medverkan, men vad gör heterot Amelia Adamo? Hon ställer sig på scen och väljer att tydligt manifestera sin överordning gentemot den grupp som bjudit in henne att invigningstala. Om vi som är heterosexuella blir inbjudna till festivalen ska vi vara där med största respekt. Vi ska vara där för att visa solidaritet i kampen för ett samhälle fritt från diskriminering och våld och vi ska vara där för att lära – inte för att trampa på folk.

Det har gått Amelia Adamo helt förbi. Hon inleder sitt tal med att säga att hon vägrar säga hbt, eftersom hon tycker att det låter som en sjukdom, som tbc eller till och med som ddt, och väljer därför att säga gay. Dessa ord anser Amelia Adamo vara passande som invigning av årets Pridefestival. Att den grupp hon är inbjuden av själva vill bli kallade hbt, bryr hon sig inte ett dugg om. Att man har lämnat ordet gay för att det känns som ett förtryckande ord, som dessutom inte inkluderar alla i regnbågssamhället (ordet har oftast använts som synonym för homosexuella män), struntar Adamo blankt i. Detta trots att hon till och med står på gruppens hemmaplan, inbjuden till ett hedersuppdrag. Hon gör det som de som tillhör en överordnad grupp så ofta gör – tar sig rätten till tolkningsföreträde och att påpeka att den underordnade gruppen inte vet sitt eget bästa.

Amelia Adamo anser sig tydligen, som så många andra heterosexuella, alltid ha rätt att säga vad hon vill till personer ur hbt-gruppen utan en tanke på om det är kränkande eller inte. Det var så fräckt och glädjedödande att folk i publiken började flacka med blicken, söka andras blickar, eller helt enkelt gick därifrån. Själv fick jag ont i magen. Och inte blev det bättre av att Adamo gång på gång manifesterade sin överordning genom att tala om ett ”ni”, vars största bedrift verkar vara att kunna festa. Så pinsamt, så sorgligt och så förtryckande.

Sandra Dahlén
Sandra Dahlén satt i F!:s första interimistiska styrelse, hon är sexualupplysare och författare, bland annat till boken ”Hetero”, Tidens förlag