Gudrun Schyman om porrdebatten: Vi måste våga gå vidare

Den 25 juli publicerade Dagens Nyheters debattsida en artikel av F!:s talesperson Gudrun Schyman och statsvetaren Max Waltman. Där lanseras en idé om skadestånd för pornografins offer. Valpatrullen ringer upp.

Valpatrullen: Hej Gudrun.
Gudrun Schyman: Hej.

– Vad har du fått för kommentarer på din artikel?
– Det har faktiskt inte varit så mycket reaktioner. Några korta kommentarer i Expressen och GP, några mail från specialintresserade som frågat efter källhänvisningar till forskning och så ett tiotal uppmuntrande mail från kvinnor som uppskattar att vi ”säger ifrån”. Men det är semestertider. Det kanske kommer mera.

– Men du, kan man verkligen kategorisera all porr som våld mot kvinnor? Vad säger du till de kvinnor som producerar egen porr utan inblandning av män?
– Nej det tycker jag absolut inte! Vad människor gör själva, med sig själva, med en partner och andra, tycker jag ingen ska lägga sig i. Det måste finnas stort utrymme för kvinnors egen njutning, kåthet och sexualitet när vi diskuterar de här sakerna. Det som jag tycker är viktigt är att se sambanden och agera mot sexindustrin. Vi måste se att människohandeln har många ansikten. Den globala handeln med kvinnors kroppar för sexuella ändamål ökar idag lavinartat. Trafficking får en marknad genom prostitution. Pornografi är en integrerad del av prostitutionen. Allt hänger ihop. För att motverka prostitutionens och den alltmer förråande pornografins skadeverkningar är det också nödvändigt att tydliggöra sambandet mellan prostitution och pornografi, vidga sexköpslagen till att också omfatta köp av sexuella tjänster i pornografiskt syfte och ge utsatta kvinnor laglig möjlighet att utkräva skadestånd från exploatörerna (sexköpare, kopplare och pornografer). Det är nödvändigt att vi har ett brottsofferperspektiv i diskussionen om trafficking, prostitution och pornografi.
Vi måste ställa frågan: Varför ska kvinnor som utsätts får våld och kränkningar inte kunna få skadestånd? Och på samma sätt ska vi ställa frågan: Vad är det för pornografi vi vill ha och hur ska vi förhindra exploatering?
Vad gör vi t.ex. för unga tjejer som får bilder utlagda på nätet av besvikna f.d. pojkvänner? Bilder tagna i samförstånd, med utlagda utan samförstånd. Ska rätten till min kropp kanske också inkludera rätten till bilden av min kropp? Detta är inga lätta (juridiska) frågor det här men jag tycker vi måste våga gå vidare.

– En del som vi talat med tycker att det är lite svårt att veta var du står i olika frågor, Gudrun. Är du radikalfeminist?
– Om man med det menar att jag ser på frågorna om kvinnors underordning och diskriminering som en maktfråga, att jag ser strukturer och inte bara enskilda kvinnor som råkar enskilt illa ut vid enskilda situationer, så är jag det. Men jag har svårt för etiketterande faktiskt. Oftast är det mer begränsande än frigörande.

–Men är du queerfeminist också då?
– Om man med det menar att perspektiviet är en frigörelsen från – ett överskridande av – könsrollerna överhuvudtaget, ja då är jag det. Jag kan inte tänka mig något mer befriande för oss som människor än att få kasta av oss patriarkatets pansar och den påtvingande push-upen. Tänk dig att få uppleva livet och kärleken i stället för att tvingas leva upp till det!

– Kan man vara både och?
– Ja, det tycker jag. Det handlar ju om en process av frigörelse som jag ser det. Att bryta ner den patriarkala maktordningen ser jag som en stegvis förändring som går över bekräftelse (synliggörande av hur diskrimineringens olika former ser ut) till befrielse. Vi har att göra med ett historiskt nödvändigt paradigmskifte som inte kan åstadkommas på ”ett rätt sätt” utan som blir frukten av mångas (på olika grunder) vilja till förändring.

Valpatrullen