Utan drömmar dör vi!
Expressens ledare fredag 28 december 2012 hade rubriken ”Schymans dyra drömmar”. Ledarredaktionen har läst min julklappsönskning på SVT/debatt. Jag önskar en generell arbetstidsförkortning. Jag vill att vi ska fortsätta moderniseringen av arbetsmarknaden. Jag vill att vi ska möta de strukturella problemen (arbetslöshet, utslagning, ökning av stressrelaterade sjukdomar, osv.) med strukturella reformer. Jag tycker att arbetstidsförkortningen från 48 till 40 timmars normalarbetsvecka var bra. Jag tror att en fortsättning, från fyrtio till trettio, successivt under en 5-10-års-period, kan vara minst lika bra och är än mer angelägen.
Expressen skriver: ”Produktivitetsvinsterna kan antingen tas ut i högre reallöner eller i kortare arbetstid”. Det är helt riktigt men vad man underlåter att tala om är att det naturligtvis också går att använda pengarna till en förstärkning av ägarnas kapital. Produktivitetsvinster kan bli bonusar och ökad aktieutdelning. Gemensamma tillgångar kan bli privata vinster. Det är en fråga om makt och ägande och styrkeförhållanden.
Expressen fortsätter: ”Men det finns nog ganska många som vill jobba på som vanligt för att ha råd med den där Thailandssemestern eller att förverkliga drömmen om ett eget hus i stället för att på politisk väg tvingas gå ner i arbetstid.” Jag tror inte någon uppfattade det som ett ”tvång” när normalarbetstiden sänktes från fyrtioåtta till fyrtio. Arbetstiden förkortades genom en process där avtal mellan parterna och lag beslutad i riksdagen varvades. Ingen arbetstidslag förbjuder någon att jobba mer. Det är bara normalarbetstiden som stipuleras. Annat kan avtalas.
Så kommer ledarsidans kvalificerade slutsats: ”Den enkla sanningen är att om det hade fungerat så skulle utopin ha varit verklighet i dag”. Jag menar att den enkla sanningen är den att maktförhållandena i samhället har förändrats. Den dagliga arbetstidsförkortningen, främst förespråkad av kvinnor, fick först ge vika för krav på längre semester, främst förespråkad av män, och sedan har frågan omdefinierats till att handla om ett snävt ekonomiskt kamrerstänkande som totalt underlåter att sätta in arbetstidsfrågan i ett vidare välfärdsresonemang.
Sedan 70-talet har heltidsnormen legat fast vid 40 timmar i veckan. Samtidigt har vi fortsatt att förkorta arbetstiden men inte lika för alla utan genom att somliga tvingats ner till 0 timmar per vecka, en hel del (kvinnor) påtvingas deltid, samtidigt har andra fortsatt arbeta 40 timmar eller mer. Det har lett till en ökad strukturell arbetslöshet som är helt oacceptabel. Forskning visar att var fjärde heltidsarbetande förälder har en total arbetstid på över 80 timmar per vecka, inklusive hemarbete och vård av barn. De allra flesta som jobbar så mycket är kvinnor. Stressjukdomar och allmän känsla av otillräcklighet följer som ett brev på posten.
I samhällsdebatten verkar alla verkar vara överens om att barn och unga behöver mycket mer tid med sina föräldrar, att små barn inte ska ha för långa dagar på dagis och att även tonåringar behöver mycket tid med föräldrarna. Det här motarbetas av en politik som går ut på att alla som redan har ett arbete ska jobba allt mer. Och det vägs inte upp av att familjer med god ekonomi kan lyfta av tidspress genom köp av hushållsnära tjänster. Tid med barnen riskerar att bli en statusfråga. Ensamma föräldrar som måste jobba heltid för att kunna för försörja sin familj vill självklart också vara med sina barn. En förkortad arbetstid skulle göra stor skillnad.
Samtidigt blir det allt tydligare att arbetstidsfrågan behöver breddas. Det handlar om mer än föräldraskap. Arbetstiden får konsekvenser för miljö, hållbar utveckling, hälsa, stress som drabbar kvinnor på grund av dubbelarbetet och är en viktig del i en jämställd och generell välfärdsutveckling. Komplexa sammanhang som klimatfrågor ska inte snuttifieras. Tvärtom måste vi se att långsiktig hållbarhet måste ha sin förankring i ett vidgat välfärdsbegrepp, där sänkt arbetstid kan minska både utsläpp och överkonsumtion.
En generell arbetstidsförkortning omfördelar arbetstid och ger fler egen ekonomisk försörjning. Den underlättar för alla att kombinera yrkesarbete med samhällsengagemang, föräldraskap och fritid. Sammantaget får fler kraft att arbeta fler timmar under en längre del av livet. Totalt sett blir det alltså inte färre arbetade timmar men de blir jämnare fördelade – både under en individs livstid, mellan gruppen kvinnor och gruppen män och mellan generationerna.
Sådana drömmar är till för att förverkligas!
Gudrun Schyman
Feministiskt initiativ