En hållbar skola för alla

Debattartikel i Fria tidningen 2012-05-05.

Femininistiskt initiativ ifrågasätter den bild av skolan som utbildningsminister Jan Björklund missionerar i skoldebatten. Skolans viktigaste uppgift anser han vara att nå resultat i nivå med Kina, att eleverna ska formas till anställningsbara entreprenörer och att inga större resurser behöver tillföras skolan. Lärarkåren – idag ett kvinnodominerat yrke med många utbrända – beordras att jobba hårdare och eleverna ska straffas om de inte klarar av den ökade pressen.

Björklund propagerar för mer traditionell katederundervisning, spetsklasser, disciplinering utifrån med kvarsittning och betyg i lägre åldrar och han anser att grupparbeten och genuskunskap är ”flum”. Han visar ett kunskapsförakt mot både pedagogik- och genusforskning. Forskning visar att lusten att lära och respekten för omgivningen måste komma inifrån via reflekterande metoder där grupparbeten och kreativa metoder behövs i förståelseprocessen.

Med sin ogillande inställning till genuskunskap talar Björklund emot världsomspridd forskning bl.a statens egen tillsatta delegation för jämställdhet i skolan, Deja. Den har visat att genuskunskap är viktigt för att frigöra pojkar från förväntningar på en machoroll där plugga inte anses tufft. Och för att frigöra flickorna från rollen som duktiga med väldigt höga krav på betyg och utseende vilket ofta leder till bra betyg men även ett självdestruktivt beteende.

Feministiskt initiativ vill att utbildningspolitikerna ska lyssna till den stora del av lärarkåren, elevorganisationer, facken och forskningen som visar en bild av skolan där andra behov än kapplöpning med Kina behöver prioriteras. Skolan är en oerhört viktig del i den sociala grundtryggheten och medborgarskapandet. För att minska segregationen och öka likvärdigheten vill vi därför att skolan ska förstatligas och att staten tar ansvar för att satsa resurser på människor som helhet.

Elever och lärare är inga robotar som kan drivas utan hänsyn till övermäktig stress och diskriminering. Utbildningsministerns beundran av kinesiska prestationsideal är märklig när vetskapen finns om kinesiska elevers stora psykiska ohälsa. I samma takt som ökad segregering, nedskärningar och betygshets stiger ohälsotalet även bland svenska elever och främst bland unga kvinnor där läget är allvarligt. Är det eftersträvansvärt? Vi måste istället satsa resurser på att utöka elevhälsan, skapa mindre klasser och mer resurslärare för att få en bättre relation mellan lärare och elever, lugnare arbetsmiljö och lättare kunna nå fram med kunskap.

Björklund propagerar för ökad faktakunskap hos elever men det är viktigt att synliggöra vilka fakta som presenteras. Vi vill se en satsning på normkritisk pedagogik vilket skapar inkludering av olika perspektiv kring etnicitet, klass, funktionalitet, genus, sexualitet mm. Rädda barnen, Amnesty och antimobbningsorganisationen Friends visar att en satsning på normkritisk pedagogik kan minska kränkande behandling och öka likvärdigheten.

Vi vill därför se genomförbara satsningar på fler och normkritiskt utbildade kuratorer, skolsköterskor och lärare och en normktisk satsning på den idag nästan obefintliga sex- och samlevnadsundervisningen.

Att satsa resurser på skolan innebär att spara in på känslomässig kostnad för de elever som idag inte hinner blir sedda och i längden därmed kostnader för ungdomskriminalitet och vård till de självdestruktiva.

Att dessutom satsa på lärares löner och arbetsmiljö skulle innebära ett synliggörande av en av flera kvinnodominerade yrkeskårer som samhället avkräver stor effektivitet men vill betala väldigt lite