Lönegapet kräver politiska initiativ

Sammanlagt saknas det över 70 miljarder per år i kvinnors lönekuvert för att kvinnor ska ha lika hög lön som män. Vår gemensamma välfärd och stora delar av handeln och restaurangbranschen subventioneras genom att kvinnors arbetskraft konsekvent reas ut. För att förändra krävs politiska initiativ bortom den vanliga höger- och vänsterskalan, skriver Gudrun Schyman och Birger Östberg, Feministiskt initiativ.

Kvinnors månadslön för en heltidstjänst är enligt den senast tillgängliga statistiken i genomsnitt 4 400 kronor lägre än mäns. Sedan början på 1980-talet har kvinnors löner konstant varit ungefär 15 procent lägre än mäns.

Men detta lönegap är inte i första hand resultatet av att enskilda arbetsgivare diskriminerar. Det handlar i stället om ett diskriminerande mönster på arbetsmarknaden som helhet. Det är ett mönster som är större än vad parterna i en avgränsad bransch kan åtgärda, ens med den bästa vilja i världen. Förenklat handlar det om skillnaden i värdering mellan det arbete som görs i vården och verkstaden, eller mellan Ica och IT.

Sammanlagt saknas det över 70 miljarder per år i kvinnors lönekuvert för att kvinnor ska ha lika hög lön som män. Vår gemensamma välfärd och stora delar av handeln och restaurangbranschen subventioneras genom att kvinnors arbetskraft konsekvent reas ut.

Lönen är ett tydligt uttryck för hur mäns och kvinnors arbete värderas – och i förlängningen för hur män och kvinnor i sig värderas. Under förra årets valrörelse prioriterade därför Feministiskt initiativ frågan om jämställda löner – med start i form av en globalt uppmärksammad aktion under Almedalsveckan.

Tyvärr var vi ensamma om den prioriteringen. Vi var också ensamma bland partierna om att föra fram ett konkret förslag till politik mot lönegapet – en jämställdhetsfond som omfördelar löneutrymme från mansdominerade till kvinnodominerade branscher.

De etablerade partierna fokuserade i stället på en uttjatad upprepning av de senaste decenniernas dragkamp mellan höger och vänster. Och som vanligt upprepades löftena om jämställda löner – men utan konkretisering och precisering.

Av regeringspartierna gick Centern längst med en till intet förpliktande formulering om ”jämställd fördelning mellan kvinnor och män av löner och förmögenheter” som en av sex punkter i ett visionsdokument för Sverige år 2020. Och i en DN-intervju sade Maud Olofsson att om alliansen fick förnyat förtroende så ville hon samla fack och arbetsgivare för att diskutera hur de kan göra löner för högutbildade mer jämställda. Hittills verkar detta dock inte ha skett.

Genomgående var annars det tydligaste borgerliga svaret på lönefrågan att den offentliga sektorn ska fortsätta att konkurrensutsättas och privatiseras. Kvinnors låga löner i den offentliga sektorn antas bero på att de inte har någon annan arbetsgivare att välja.

Men resonemanget saknar stöd i verkligheten. Den privatiseringsvåg som svept över välfärdssektorn de senaste decennierna har inte lett till att lönegapet minskat. Inom handeln och restaurangbranschen är lönerna extremt låga, trots privata arbetsgivare. Konkurrensen mellan Willys, Ica och Lidl gör inte automatiskt att de handelsanställdas löner stiger.

Även oppositionen stod till övervägande del tomhänt inför valet när det gällde en politik för att utjämna lönegapet. Det visade inte minst Socialdemokraternas jämställdhetspolitiska talesperson Claes Borgström när han i SvD inledde en debattartikel med insikten om att ”en av de största utmaningarna som en rödgrön regering måste anta, är konkreta förslag för att löneskillnaderna mellan kvinnor och män ska minska” – och sedan inte framförde andra förslag på området än en återgång till diskrimineringslagens tidigare mer omfattande krav på lönekartläggningar.

Det är självklart viktigt att lagkravet på lönekartläggningar åter skärps efter regeringens nedmontering, men det är naivt att tro att det kravet gör mer än skrapar på ytan när det gäller de strukturella löneskillnaderna. Annars borde lönegapet rimligen ha börjat täppas igen under alla de år då lagen krävde lönekartläggningar varje år av arbetsgivare som har tio eller fler anställda.

Bland de rödgröna är det i stället Vänsterpartiet som kommit närmast en politik för ett minskat lönegap, när de förordat att kommuner och landsting tillförs mer pengar. Denna strategi för höjda kvinnolöner bortser dock helt från de underbetalda kvinnorna inom den privata sektorn, såsom handeln och hotell- och restaurangbranschen. Samtidigt vet vi av erfarenhet att inte ens resurstillskotten till offentlig sektor under tidigare regeringar har resulterat i ett minskat lönegap – av det enkla skälet att kvinnors löner inte har prioriterats framför andra behov i den offentliga sektorn. Därmed upprepas ett gammalt och känt patriarkalt mönster där första budet lyder: Kvinnors intressen får vänta – först tar vi de ”riktiga” politiska frågorna!

Ofta är det som om både högern och vänstern stirrar sig blinda på de låga kvinnolönerna i den offentliga sektorn och missar kvinnorna i den privata sektorn. Förklaringen är enkel – därigenom kan de båda se den egna politiska ryggradsreflexen som den rätta universalmedicinen även i detta fall. I vänsterns fall mer resurser till den offentliga sektorn, i högerns fall det omvända i form av privatiseringar.

Men verkligheten är att inget av recepten tycks fungera. Medan höger och vänster i valrörelse efter valrörelse träter med kvinnors löner som argument består lönegapet intakt. En framgångsrik feministisk politik måste i stället angripa lönegapet på ett seriöst sätt – bortom traditionella höger- och vänsterståndpunkter.

Den svenska jämställdhetspolitiken och den svenska lönebildningsmodellen har inte förmått komma tillrätta med arbetsmarknadens ogenerade produktion av rosa och blå löner, en värdediskriminering där det rosa konsekvent förblir bara ”nästan” lika mycket värt som det blå.

Feministiskt initiativ föreslår att hela arbetsgivarkollektivet tillsammans med staten finansierar en jämställdhetsfond som betalar ut ett jämställdhetsbidrag till arbetsgivare som höjer kvinnors löner. Fonden finansieras via en höjd arbetsgivaravgift med en halv procentenhet och ett lika stort statligt tillskott. Kostnaden för statskassan för denna reform uppgår till cirka fem miljarder kronor per år.

Många har haft lång tid på sig att göra mycket, men förändringarna har uteblivit. Vi i Feministiskt initiativ är trötta på att vänta.

Trots många år av debatt och utfästelser från såväl politiker som arbetsmarknadens parter ser vi inga tydliga resultat i form av minskade löneskillnader. För att bryta dödläget måste de tomma löftena ersättas med seriösa jämställdhetsinsatser. Insatser som uppvärderar kvinnors arbete och låter staten, arbetsgivarna och männen vara med och dela på kostnaden.

Artikeln publicerades 2011-03-08 på SvD Opinion.