Feministiskt initiativ kommer in i Malmö, Lund och Simrishamn

Nu ska feministerna skämmas och skrämmas. Nu ska vi hängas upp på korset och utmålas som förrädare. Nu talar maktens megafoner det patriarkala språk som mött kvinnor genom århundraden. Nu ska vi rösta på regering, på den statsministerkandidat som ska surra sig vid masten och förvalta Sverige AB de kommande fyra åren. Allt annat är en bortkastad röst, säger man från höger till vänster. 

Det finns de som säger att en röst på Feministiskt initiativ är bortkastad. Det finns också de som säger att en röst på oss är det samma som en röst på alliansen. Sen finns det till och med de som påstår att en röst på Feministiskt initiativ riskerar att hjälpa Sverigedemokraterna in i riksdagen. Ett sådant resonemang undergräver respekten för demokratin. Om du vill vara feminist också på valdagen ska du inte behöva bli anklagad för att vara rasist.

Från de rödgröna förväntas vidare att kvinnor ska lägga sig ner och offra sig för ”viktigare” frågor. Det har också kommit anklagelser om att Feministiskt initiativ splittrar vänstern varje gång vi öppnar munnen och ifrågasätter. Ett klassiskt och effektivt sätt att hålla kvinnor nere, eftersom vi anses vara egoistiska om vi för en gångs skull sätter våra egna behov främst. Men med en självuppoffrande attityd kommer aldrig kvinnorörelsen komma någon vart. Det kanske också är därför som löneskillnaderna mellan män och kvinnor har varit i princip oförändrad sen 1981. Och som de verkliga politiska åtgärderna för jämställdhet lyser med sin frånvaro.

Anklagelsen att vi splittrar vänstern kan inte var mer felaktig. Det är knappast Feministisk initiativs fel att de rödgröna saknar vision och en tydlig ideologi som skiljer ut dem från alliansen. De är knappast vårt fel att de går mot mitten i strävan om röstmaximering, så att väljarna tycker att det är lika bra att rösta på alliansen istället för rödgröna allians light-versionen.

Samma inskränkta blockresonemang fanns valdebatten på 80-talet, när Miljöpartiet trädde in på den politiska arenan. Bortkastade röster, fula koftor och försvagning av blocken, dvs. den politiska stabiliteten. Sakfrågorna vågade ingen debattera. Ingen kan väl idag förneka att de kunskaper som kom in med Miljöpartiet behövdes. Men då, när de trängde sig på, då var fördömandet och förlöjligandet totalt.

Faktum är att Feministiskt initiativ kommer att få mandat i kommunfullmäktige i Malmö, Lund och Simrishamn om alla som röstade på oss i EU-valet röstar likadant i kommunalvalet. Vi har goda chanser att komma över fyraprocentsspärren till riksdagen. I opinionsinstitutens mätningar ingår vi i siffran för ”övriga partier”, en siffra som i dag ligger kring två procent i de flesta mätningar. Att den siffran inte nödvändigtvis återspeglar våra möjligheter visas av den Sifoundersökning som vi låtit beställa: Var tredje väljare, 33 procent, kallar sig själv feminist. Ännu fler, 46 procent, tycker att det vore bra om vi kom in i riksdagen. Och hela 15 procent kan tänka sig att rösta på Feministiskt initiativ.

För den som ändå tvivlar på våra möjligheter att nå fyraprocentsspärren kan lite konsumentupplysning vara på sin plats: Om vi får mer än 2,5 procent får vi partistöd under de kommande åtta åren, något som dramatiskt skulle förbättra förutsättningarna för ett parti som hittills helt har förlitat sig på gåvor och medlemsavgifter.

Och tänk om alltför få röster på Feministiskt initiativ leder till att vi missar fyraprocentsspärren med minsta marginal, samtidigt som de rödgröna inte på egen hand kan bilda majoritet i riksdagen? I det läget skulle kanske några ångra att de inte agerade ”syster fyra procent” genom att rösta på Feministiskt initiativ.

Trots att Sverige har en mångfald av partier så krälar alla i mitten med högsta målet att få en majoritet av väljarnas röster. Jakten på 50 procent av rösterna överskuggar viljan och kraften till politisk förändring. Politik är att våga tro och aktivt vilja förändra samhället. De enda röster som kan sägas vara bortkastade är de som inte läggs i valurnan!