Under de senaste veckorna har en lång rad rödgröna politiker brustit i respekt för väljarna. Med skrämsel och varningar har de hött med fingret åt väljare som velat prioritera jämställdhet mer än de själva har velat. Budskapet till feministiska väljare har varit att inte rösta enligt den egna övertygelsen, utan att i stället taktikrösta på de rödgröna, så att de ska kunna vinna kampen om regeringsmakten. Senast i raden är Carina Hägg, riksdagsledamot (S), som på Politikerbloggen vill att jag i systerskapets namn ska propagera för att väljarna ska rösta rödgrönt.
Allra mest bakvänt blev det när Kristina Persdotter, ordföranden för Unga S-kvinnor, i Expressen inledde med att kalla mig för hennes politiska idol, för att sedan be alla som vill rösta på mig att ändå inte göra det. Jag tror inte på idolskap, men om man nödvändigtvis ska ha mig som idol så önskar jag att det skulle vara för att jag inte med en tum viker från mitt engagemang för jämställdhet och feminism. Be mig därför inte att just på valdagen välja bort den valsedel som är ett uttryck för det engagemanget!
Alla politiker som är verksamma i den här valrörelsen möter mängder av väljare som berättar att de tänker rösta på ett annat parti. Och det är helt i sin ordning att försöka övertyga dessa väljare om att de istället borde rösta på politikerns eget parti.
Det är också helt i sin ordning att väljare funderar på hur de ska använda sina röster. Själv är jag främmande för tanken på att rösta på ett annat parti än det som ligger mig närmast om hjärtat. Men vi vet också att det historiskt har förekommit stödröstning på små partier inom båda de politiska blocken. Och eftersom jag själv också vill se ett regeringsskifte så kan jag förstå om man som väljare tvekar mellan alternativen.
I Feministiskt initiativ har vi därför under de senaste veckorna svarat med våra bästa argument till sympatisörer som berättat för oss att de överväger att taktikrösta på ett annat parti.
Vi har berättat om vår politik och om den ideologiska skillnaden mellan oss och de rödgröna partierna. Vi har pratat om hur många som faktiskt stöder oss – 46 procent vill se oss i riksdagen enligt Sifo! – och förklarat att vi visst kan komma in i riksdagen om de som stöder oss verkligen röstar på oss på valdagen. Och vi har argumenterat för att en taktikröst på de rödgröna är att ännu en gång sätta kvinnors rättigheter på väntelistan, och informerat om hur mycket varje röst betyder för våra kommande möjligheter till feministisk opposition i eller utanför riksdagen.
På motsvarande sätt utgår jag från att de rödgrönas företrädare berättat om fördelarna med sin egen politik och om vikten av att få en rödgrön regering efter valet. Jag kan också förstå om de har svarat tveksamma väljare att en röst på de rödgröna är ett säkrare sätt att få genomslag för väljarens värderingar.
Men nu går politiker på den rödgröna sidan ut i debattartikel efter debattartikel, där de aktivt uppmanar Feministiskt initiativs sympatisörer att rösta mot sin egen övertygelse. EU-parlamentarikern Jens Holm (V), riksdagsledamoten Carina Hägg (S) och Kristina Persdotter (S) med flera har på det sättet alla visat en bristande respekt för väljarna.
Det är ett grovt övertramp från de rödgröna, eftersom det är ett uttryck för bristande respekt för väljarnas val. Jag har aldrig varit med om något liknande.