En ny lönebildning – som gynnar kvinnor

För att komma åt löneskillnaderna mellan kvinnodominerat och mansdominerat måste lönebildningen förändras. Frigör resurser till höjda löner med en jämställdhetsfond som staten, arbetsgivarna och männen betalar. Manligt dominerade fackförbund måste avstå från alla kompensationskrav i takt med att löneläget stiger i kvinnodominerade sektorer. Så bryts den patriarkala föreställningen om att män alltid ska ha mer.

Riksdagens utredningstjänst har räknat ut att den genomsnittliga inkomstskillnaden mellan kvinnor och män har ökat med 12 800 kronor per år under den senaste mandatperioden. Merparten av de samlade skattesänkningarna har gått till män. Sanningen är: regeringen har gjort det mer lönsamt att vara man. 
Till detta kommer en socialminister som premierar hemmafrufamiljen genom att införa vårdnadsbidrag, en jämställdhetsminister som inte vill ta i ordet feminist i sin mun och en näringsminister som lovar börsbolagen att det inte blir någon kvotering i de mansdominerade styrelserna. I det läget är det otänkbart för Feministiskt initiativ att bidra till ytterligare fyra år med regeringen Reinfeldt.

Dessvärre är oppositionen inte alltid bättre, trots stolta utfästelser och glimtar av feministisk retorik. Framförallt står de rödgröna partierna, precis som de borgerliga, svarslösa när det gäller att angripa den mångåriga lönediskrimineringen av kvinnodominerade arbeten och sektorer. 
I Sverige är det nämligen en helig princip att staten – och därmed demokratin – inte ska ingripa i lönesättningen, utan att detta ska vara förbehållet arbetsmarknadens parter, trots att avtalen i decennier gett kvinnor lägre löner än män. Inte minst arbetarrörelsens partier omhuldar denna princip i sitt värnande om de fackliga organisationernas ställning i samhället.
Resultatet är diskriminering av kvinnor och att fundamentala samhällsfunktioner som vård, omsorg, utbildning och handel inte tillmäts sin rätta betydelse jämfört med industri, transporter och andra mansdominerade verksamheter. 
Därför är det dags för politiken att lägga sig i lönebildningen. Inte genom detaljerade dekret och riksdagsbeslut om lönetariffer, men genom aktiv omfördelning mellan mansdominerade och kvinnodominerade arbetsgivarkollektiv.

När lönefrågan kommer upp till politisk debatt märker jag att både högern och vänstern stirrar sig blinda på kvinnorna i den offentliga sektorn. Men den privatiseringsvåg som svept över välfärdssektorn har inte lett till att lönegapet minskat. Varför talar man aldrig om den privata sektorn? 
Förklaringen är enkel: genom att tala om offentlig sektor kan båda använda sina egna politiska ryggradsreflexer som den rätta universalmedicinen: i vänsterns fall är det mer pengar till den offentliga sektorn, i högerns fall det omvända, privatiseringar. Inget av recepten fungerar.
För att komma åt löneskillnaderna mellan kvinnodominerat och mansdominerat måste hela den hittillsvarande lönebildningen ifrågasättas och förändras. 

F! har, som enda politiska parti, ett konkret förslag som skulle frigöra resurser till höjda löner. Vårt förslag är en jämställdhetsfond där staten, arbetsgivarna och männen är med och betalar. För att undvika inflationseffekter måste manligt dominerade fackförbund hålla tillbaka alla kompensationskrav i takt med att löneläget stiger i kvinnodominerade sektorer.
Förslaget om jämställdhetsfond bryter med den patriarkala föreställningen om att män alltid ska ha mer. Men det är just det som vi behöver göra. Ändra maktbalansen. Det har hittills inget annat parti vågat. 
Skillnaden mellan F! och andra partier är att feminismen inte bara är ett perspektiv som adderas i efterhand, till en redan formulerad politisk utgångspunkt (socialism, liberalism, etcetera.). Vi väljer i stället att låta feminismen utgöra själva utgångspunkten. Vi låter oss inte begränsas av lojalitet med ideologier som formats av män för flera generationer sedan. Gudrun Schyman
talesperson för Feministiskt initiativ och riksdagskandidat

http://www.vk.se/Article.jsp?article=367459