Kvotera mera!

Chile fick en ny president i förrgår och för första gången blev det en kvinna. Finland har redan en och hon kommer med stor sannolikhet få förnyat förtroende nästa söndag. I Tyskland vann Angela Merkel folkets röster. USA har numera också en kvinna i ledningen, åtminstone i TV. Men varför går det så trögt i Sverige?

När jag valdes till partiordförande för Vänsterpartiet, år 1993, var jag den första kvinnan i Sverige som blev kongressvald partiordförande. Karin Söder (c) hade varit före mig en kort tid, när Torbjörn Fälldin avgick under stor dramatik. Efter att ha avverkat två män återfick man förståndet och valde Maud Olofsson. Maria Leissner (fp) blev kortvarig, Maria Larsson (kd) blev inte alls och Mona Sahlin manövrerades bort. Svensk inrikespolitik kommer under överskådlig tid att domineras av män.

Jag skulle vilja uppmana alla som vill verklig och varaktiga förändringar, vare sig det är i politiken eller i näringslivet, att titta på den amerikanska tv-serien Commander in Chief. Det är lärorikt av minst två anledningar.

För det första är det politiska maktspelet realistiskt skildrat. Min egen erfarenhet är att man måste vara beredd på att få kniven i ryggen av någon som just bedyrat sin lojalitet. Därför är det klokast att låta bli att liera sig med grupperingar överhuvudtaget, oavsett vem intresse de säger sig ha.

Programmet visar också tydligt hur djupt rotade fördomarna om kvinnor är. När det inte är rumsrent att uttala dessa föreställningar kan man alltid skylla på ”dom andra”. Argumentet i tv-serien är att även om nu amerikanerna (som är så civiliserade) kan klara av en kvinnlig president så kan inte andra, från andra länder och kulturer, klara det.

Hur ofta har vi inte hört det? Här (hos oss) skulle det gå bra men där (hos dom) går det inte. Alltså går det inte här heller.

I tv-serien tillåts vi aldrig glömma det faktum att president Mackenzie Allen är mamma. Också. Det dåliga samvetet ska ständigt välla in som ett mörker över hennes annars så lysande ansikte. Se här vilket pris kvinnor måste betala. Du blir en dålig mor om du vill ha makt. Tänk på det. Helst hela tiden. Visserligen har barnen en far men det är ju inte närmelsevis samma sak. Det ska man förstå tydligt och det gör man.

Samma synsätt brukar ibland prägla den svenska debatten. Om kvinnor vill ha makt så måste dom ordna en stand-in, en annan kvinna som gör det som dom förmodligen själva gjorde så länge som de inte hade så mycket makt. Man brukar ju säga att var sak kräver sin man, men att ta hand om man, barn och hushåll kräver tydligen en kvinna.

Hushållsnära tjänster förs fram som ett måste om vi vill att kvinnor ska få makt. För dom som tror att det är där problemet ligger, finns hushållsnära tjänster redan att köpa. Marknaden är fri och det finns flera företag som säljer tjänster.

Diskussionen om skattesubventionering är ett stickspår och har ingenting att göra med den grundläggande maktfrågan. Titta på tv-serien så ser ni vad det handlar om, nämligen att det fortfarande är så främmande för så många att tänka sig att kvinnor ska kunna ha maktpositioner med män som underlydande.

Alltså – vi kvinnor ska titta kritiskt men också låta oss inspireras. Framför allt ska vi förstå att det är hårda puckar som gäller när vi vill ha makt och då kan vi inte vara så fina i kanten att vi håller på och mesar om att det inte är fint nog att bli kvoterad.

– Jag vill inte bli invald för att jag är kvinna. Jag vill bli vald utifrån min kompetens.
Jag har hört kvinnor använda det till leda.

Att använda den argumentationen är att gå de konservativa och patriarkala männens ärenden. De vill inget hellre höra. Samtidigt som de själva många gånger sitter där de sitter just för att de är män. Inkvoterade enligt den manliga manualen.

Självklart ska vi bli invalda eller anställda utifrån vår kompetens men problemet är att vi många gånger inte blir det, trots vår kompetens, just för att vi är kvinnor.

Vill man ha makt kan man inte vara någon prinsessa på ärten. Jag vet min kompetens. Det räcker. Jag vet också hur de manliga maktstrukturerna ser ut. Det räcker för att jag ska vässa armbågarna, sätta dom högklackade i backen och utropa:
– Kvotera mera så skulle vi inte behöva sitta och titta på tv och drömma om att få se flera svenska kvinnor i maktpositioner.

Gudrun Schyman
Talesperson Feministiskt initiativ

Publicerad i Expressen 17 januari 2006