Uttalande angående utsatta EU-medborgare antaget på Feministiskt initiativs kongress 2015

Att utsatta EU-medborgare inte erhåller något socialt skydd eller medborgerliga- och mänskliga rättigheter i Sverige eller i deras hemländer är en skam för EU som gemenskap, för Sverige och för svenska kommuner. Alla som säger sig stå för principen om människors lika värde, rätten till ett värdigt liv och en demokratisk samhällsutveckling måste höja sina röster för en annan utveckling.

Att utsatta EU-medborgare inte erhåller något socialt skydd eller medborgerliga- och mänskliga rättigheter i Sverige eller i deras hemländer är en skam för EU som gemenskap, för Sverige och för svenska kommuner. Alla som säger sig stå för principen om människors lika värde, rätten till ett värdigt liv och en demokratisk samhällsutveckling måste höja sina röster för en annan utveckling.

Vi är medvetna om att gruppen utsatta EU-medborgare inte är en enhetlig grupp. Vissa av dem som numer kommit att betecknas som ”EU-migranter” är EU-medborgare utan medborgerliga rättigheter i hemlandet eller värdlandet. Flera av dem är romer, andra är EU-medborgare som är icke-romer och därtill finns tredjelandsmedborgare med exempelvis visum i ett annat EU-land. Gemensamt för dessa grupper är att den finansiella krisen i södra Europa samt fattigdom, diskriminering, brist på försörjning samt vidgade inkomstklyftor och levnadsförhållanden har drabbat dem hårt.

Den fria rörligheten och EU-rätten

Den fria rörligheten, EU-medborgarskapets grundpelare, regleras i direktiv 38/2004/EG om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsländernas territorier. Trots att EU-medborgarskapet förklaras vara en grundläggande status när medborgarna utövar sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i EU erhåller EU-medborgarna olika rättigheter beroende på vilken social och ekonomisk status de har. Detta drabbar främst EU-medborgare som redan utsätts för diskriminering och inte har ett socialt skydd i sina hemländer. Det är även viktigt att påpeka att den fria rörligheten för EU-medborgare inte bör beskrivas som en ekonomisk börda för värdländerna. Det är viktigt att i diskussionen om den fria rörligheten även understryka att vissa länder såsom Rumänien nu lider ett underskott av utbildade läkare som efter utbildning i hemlandet jobbar i rikare EU-länder som därigenom gör en samhällsekonomisk vinst till följd av den fria rörligheten. Direktivet ger samtliga unionsmedborgare en uppehållsrätt i tre månader i andra medlemsländer utan några villkor. EU-rätten hindrar inte medlemsländer att erbjuda sociala rättigheter till de EU-medborgare som inte är ekonomiskt aktiva och inte heller under de tre första månaderna av uppehället vilket flera svenska kommuner får det att låta som.

Romers situation i Europa

Romerna utgör Europas största minoritet och Europa har genom tiderna utsatt romerna för förföljelse, förtryck och diskriminering. Som en del av romernas historia i Europa ingår både slaveri och förintelse. Länderna i Europa har en tradition av att stifta olika former av lagar med syftet att kontrollera och omöjliggöra romernas bofasthet. Deras situation i Europa är inte ett rumänskt eller bulgariskt problem utan ett europeiskt! Problemet på svenska gator heter inte tiggare utan en djupt rotad antiziganism. I länder såsom Frankrike, Italien och Sverige har romska EU-medborgare massavisats på sätt som strider mot EU-rätten. I Sverige bör vi inte slå oss för bröstet och peka ut andra länder i EU som de enda med lång historia av antiziganism. Polisens register över romer är ett av de senaste exemplen på vår egen svenska tradition av att behandla romer som andra klassens medborgare. Det tog även lång tid innan svenska romer erbjöds utbildning och boende på samma villkor som övriga svenska medborgare.

Rättsligt och socialt limbo

Romska EU-medborgare i Sverige befinner sig i ett rättsligt, socialt och ekonomiskt limbo. De har genom tiderna i Europa fått utstå en obestämd väntan utan att veta när, eller ens om, något kommer att hända för att de en gång för alla ska få ta del av samhället på samma villkor som andra invånare i våra samhällen. De har rätt att vara i Sverige i tre månader men förvägras i de flesta kommuner en skälig levnadsnivå med boende, skolgång och vård. Efter tre månader lämnar många landet men kan återvända kort därefter för att vistas i Sverige under ytterligare tre månader. I praktiken kan människor därmed uppehålla sig i Sverige under ett helt liv med färre rättigheter än papperslösa. Detta är en rättsvidrig situation som inte minst står i konflikt till socialtjänstlagens mål om att det allmänna på demokratins och solidaritetens grund ska främja människors ekonomiska och sociala trygghet och jämlikhet när det gäller levnadsvillkor och aktivt deltagande i samhällslivet. I Länsstyrelsernas senaste rapport om hemlöshet tydliggörs att tryggheten i att ha en ordnad bostad är en förutsättning för mycket i det dagliga livet såsom vila, sömn, matlagning och personlig hygien. Tillgång till bostad är en mänsklig rättighet som naturligtvis även omfattar utsatta EU-medborgare som uppehåller sig i Sverige.

EU:s, regeringens, landstingens och kommunernas ansvar

Feministiskt initiativ menar att en politik som främst fokuserar på ”att hjälpa på plats i hemländerna” blundar för hur samma problem och brister förekommer i Sverige. Naturligtvis måste EU pressa hemländerna att sluta diskriminera sin romska befolkning, att gruppen får sådana grundläggande rättigheter som tillgång till utbildning och sjukförsäkring på samma sätt som övriga medborgare och att romer ska få möjligheter till försörjning och ett värdigt liv med drägliga bostäder. Men vi menar även att regeringen och Sveriges kommuner och landsting har ett ansvar för tillgodose rättigheter och behov för alla människor som uppehåller sig i Sverige. Frågan om en persons hemvist i en kommun avgörs inte av huruvida personen har svenskt personnummer eller inte. Vistelseprincipen i socialtjänstlagen innebär att varje kommun har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver och att den kommun där den enskilde vistas ansvarar för stödet och hjälpen. Det är individuella bedömningar som ska avgöra behoven av exempelvis försörjningsstöd. Lagen medger inga undantag och tillåter inte att vistelsen eller rätten till bistånd tolkas olika utifrån härkomst, medborgarskap, etnicitet eller liknande. EU-rätten ställer inga hinder för kommunerna att lämna stöd och hjälp till EU-medborgare som vistas där. Att i kommuner satsa på utbildning och arbetsmarknadsåtgärder för denna grupp är ett viktigt sätt att möjliggöra en väg ut ur fattigdom och ta ett gemensamt ansvar för antiziganism i Europa.

Feministiskt initiativ kräver och kommer verka för:

  • Att EU:s medlemsländer enas om gemensamma mål för arbetet med att tillförsäkra romer lika rättigheter. Målen ska baseras på tydliga indikatorer som gör det möjligt att följa upp arbetet i medlemsstaterna på regelbunden basis.
  • Att EU:s medlemsländer utnyttjar de pengar som EU har avsatt för att främja sysselsättning och social delaktighet i medlemsländerna, bl.a. 84 miljarder för åren 2014-2020 i Euro i den Europeiska socialfonden, för att förbättra situationen för utsatta EU-medborgare och att de administrativa villkoren för att använda fonden förenklas.
  • Att Europeiska kommissionen ska fullgöra sin uppgift att aktivt verka för att medlemsländerna tillämpar EU:s lagstiftning mot diskriminering.
  • Att EU inrättar en särskild mekanism för att bevaka att alla medlemsländer lever upp till EU:s grundläggande värden om bl.a. respekten för mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter.
  • Att EU:s medlemsländer och institutioner behandlar antiziganism som ett europeiskt problem. Det innebär att EU-politiken och att de nationella strategierna för social inkludering av romer behöver utvidgas till att även behandla och motverka det förtryck mot romer som pågår i samtliga europeiska medlemsländer. Arbetet mot förtryck mot romer behöver även prioriteras i EU:s utrikespolitiska verksamhet.
  • Att det inrättas en formell remissinstans inom de europeiska institutionerna för det växande och aktiva romska civilsamhället. En sådan plattform behövs för att göra romska organisationer till en bestående och kontinuerlig del av EU:s politiska arbete på det här området.
  • Att regeringen tydliggör sitt eget ansvar för att tillgodose dessa människors rättigheter och bistår kommuner och landsting med pengar för att genomföra de reformer som krävs.
  • Att kommunerna ser till att de efterlever socialtjänstlagen och deras skyldighet att erbjuda skälig levnadsnivå med tak över huvudet, mat för dagen, skolgång och barnomsorg, grundläggande hälso-och sjukvård samt tandvård för de som uppehåller sig i kommunen och inte kan tillgodose dessa behov på egen hand.
  • Att avhysningar inte görs så länge kommunen inte kan erbjuda annat boende där familjer inte splittras. Att erbjuda hemresor hjälper inte heller, eftersom nödställda EU-medborgare har det bättre i Sverige än i hemlandet.
  • Att kommunernas insatser för EU-medborgarna tas fram i samverkan med de berörda. Alla insatser ska även kommuniceras till de berörda på modersmålet och med utgångspunkten att det handlar om rättigheter som tillgodoses, inte bistånd.
  • Att kommunerna samarbetar och stödjer ideella organisationers och kyrkors/trossamfunds akuta insatser såväl som långsiktiga arbete för värdiga förhållanden för utsatta EU-medborgare i kommunen samt i hemländerna. I detta arbete bör det romska civilsamhället särskilt prioriteras.
  • Att det etableras mötesplatser i form av medborgarkontor eller öppna center i samarbete med olika aktörer såsom kyrkor/trossamfund, ideella organisationer och inte minst romska organisationer. Här ska de berörda få information och stöd för att få tillgång till sociala skyddsnät, vård, skola och arbetsmarknad. Inom ramen för detta ska särskilda satsningar göras på vuxenutbildning och kvinnors läs- och skrivkunnighet på modersmålet.
  • Att landstingen tillgodoser utsatta EU-medborgares rätt till vård på samma sätt som övriga EU-medborgare med uppehållsrätt eller med ett Europeiskt sjukförsäkringskort. Målet med nya reformer måste vara att rätten till hälsa är en mänsklig rättighet och som därmed leder till bästa uppnåeliga hälsa för alla människor.
  • Att ett tydligt barnperspektiv genomsyrar såväl kommunernas som regeringens arbete. Barnkonventionen förpliktigar kommunerna att tillgodose alla barns rätt till ett rimligt boende, utbildning, omsorg och skydd. Alla beslut som fattas ska tas med utgångspunkt i barnets bästa.
  • Att polismyndigheter utreder de hatbrott som utsatta EU-medborgare utsätts för och att särskilda satsningar görs för att avvärja hatbrott mot romer, samt behandlar romer utsatta för brott som brottsoffer.