En feministisk kulturpolitik

Som i alla samhällsområden finns ojämna maktförhållanden och strukturell diskriminering, även inom kulturområdet.

Den som tillskrivs eller hävdar tillhörighet i en underrepresenterad grupp får ideligen agera representant för den gruppen snarare än människa. Ojämställdhet, homogenitet och segregering präglar stora delar av kulturlivet, även om viljan att göra upp med detta ofta är stor. Feministiskt initiativ vill skapa verktyg som omformar den politiska viljan till verklighet.

Feministiskt initiativ ska verka för en rättvis kulturpolitik där alla ges samma rättigheter och jämlika möjligheter till makt, inflytande och resurser. En kulturpolitik som bygger på demokrati och mänskliga rättigheter. Feministiskt initiativ vill ge Kulturdepartementet och Statens kulturråd i uppdrag att åtgärda snedrekryteringen inom offentligt finansierade kulturverksamheter och kulturmyndigheter så att de demokratiseras och speglar samhället i sin helhet. Störst krav ska ställas på aktörer med störst resurser. Mindre aktörer ska tillföras resurser för att arbeta med kompetensutveckling och breddad, icke-diskriminerande rekrytering. I andra europeiska länder har aktivt arbete med att motverka snedrekrytering gett resultat tack vare tydliga målbeskrivningar och ekonomiska incitament som kommit med kraven på förändring. Därför bör utebliven förändring av snedrekryteringen innebära ekonomiska sanktioner för institutionerna.

Projekt för breddad representation löper risk att bli kortsiktiga om de inte kompletteras med ytterligare insatser. Samhällets ekonomiska, bostadspolitiska och utbildningsmässiga ojämlikheter, samt bristen på tillgänglighet utgör fundamentala faktorer när det gäller människors ojämlika tillgång till och deltagande i kulturlivet. Därför behöver även andra politikområden ta ansvar för att uppnå demokratiska och kulturpolitiska mål som är omöjliga för kulturpolitiken att uppnå på egen hand.

Kulturlivet präglas även av gamla och trögrörliga hierarkier som gör fördjupad demokratisering svår att förverkliga. Inte minst leder dessa strukturer till att små aktörer har svårt att verka med goda villkor. De innebär dels en odemokratisk centralisering av makt, dels en stark Stockholms- och storstadscentrering i vad som syns, hörs och diskuteras. Även om många demokratiserande förändringar skett, bärs strukturerna fortfarande upp av högkulturella ideal och maktordningar som bestämmer vad som anses vara kvalitativ och värdefull konst och kultur. Olika konstformer och uttryck ses som olika värda att främja och tillgängliggöra, och en kvalitativ mångfald försvåras.

Tillgängligheten till kultur är inte jämlikt fördelad över hela landet. Merparten av landets kulturarbetare bor och verkar i storstäderna där huvuddelen av statliga, kommunala och landstingsdrivna kulturinstitutioner finns. Även fria dans- och teatergrupper samt konstnärsdrivna gallerier och plattformar är betydligt fler i storstäderna än i övriga landet. En stor del av Sveriges företag inom kulturell sektor finns i Stockholmsområdet. De nationella scenerna och museerna i storstäderna får en stor andel av de statliga kulturbidragen och den summa som landets kommuner väljer att satsa på kultur per invånare varierar kraftigt.

Traditionellt har kulturarvet definierats som ett enhetligt arv som ska spegla ett gemensamt nationellt förflutet. Ett sådant synsätt på kulturarv leder till en ofullständig bild av det förflutna, då det reproducerar en föreställning om att alla i Sverige lever med samma erfarenheter, liksom en syn på kultur som statisk och isolerad från omvärlden.

Dessutom tenderar detta sätt att se på historien att både osynliggöra och normalisera sexism, rasism, funkofobi, transfobi, homofobi, militarism och kolonialism inom kulturarven. Därför har kulturarvsinstitutioner på senare år börjat arbeta på mer inkluderande sätt

Det förflutna används i samtiden för att skapa tillhörighet och makt, och därför utgör kulturarvet ofta en arena för politisk konflikt. Kulturarvsarbete innebär dynamiska urvalsprocesser som ständigt utvecklas, beroende på kontext. Värderingar och ideologier har historiskt satt agendan för vad som ansetts vara kulturarv. Idag skrivs och konstrueras kulturarv i förhandlingar mellan aktörer med makt och inflytande, dessa förhandlingar sker på global, såväl som lokal nivå. Experter inom internationella organ som Unesco och ICOMOS sätter reglerna för hur samtalet kring kulturarven ska ske och hur definitionen av museerna ser ut. Allmänheten står i regel utanför, och har inte makt att påverka dessa förhandlingar. Samtidigt pågår ett aktivt arbete bland engagerade aktivister, kulturarbetare, journalister, hembygdsföreningar, arkivarier och forskare att belysa olika historiska fenomen, rörelser, levnadssätt och grupper som tidigare osynliggjorts.

Politiken måste ovillkorligen följa principen om en armlängds avstånd, att den aldrig får styra det konstnärliga innehållet.

Den har ett särskilt ansvar för en stark demokrati och yttrandefrihet, inte minst i tider då antidemokratiska krafter växer sig allt starkare i politiken. Idag finns flera exempel på kulturarbetare och kulturevenemang i Sverige som bromsats av politiker och myndighetsutövare enbart på grund av budskap som ansetts vara kontroversiella eller för politiska. Vi ser också hur hot, hat och trakasserier mot kulturarbetare och journalister ökar och leder till självcensur och kulturarbetare som inte vågar, orkar eller kan vara en del av den offentliga debatten.

En relaterad problematik är att antidemokratiska krafter strategiskt och framgångsrikt missbrukat begrepp som yttrandefrihet och konstnärlig frihet för att skapa utrymme i offentligheten för att sprida hat och hot mot särskilda grupper, och för att manipulera den breda opinionen i riktning mot en normalisering av rasism och sexism. Ifråga om konstnärlig frihet och juridiska påföljder är det viktigt att skilja på aktörer som talar fritt och kritiskt, och aktörer som strävar efter att undergräva grundläggande mänskliga värden genom att hetsa, skada och hota.

Precis som att samtida och intersektionellt grundad feminism vill ge oss friheten att överskrida gränser av snäva identitetskategorier ska en feministisk kulturpolitik ge oss friheten att överskrida gränser vad gäller roller, estetik och arbetssätt.

Precis som feminismen vill bekämpa konservativa ideal om identitet som enhetlig och stabil, ska en feministisk kulturpolitik verka för att låta kulturen vara mångtydig och föränderlig.

Ofta missar de oflexibla kulturpolitiska strukturerna att fånga upp experimentella uttryck som inte är så lätta att kategorisera. Dessutom är en stor del av de kulturpolitiska medlen uppbundna till på förhand bestämda ändamål, vilket också är hämmande för bredd, spets och omvandling. Feministiskt initiativ vill därför satsa på nya kulturpolitiska medel till tvärkonstnärliga och svårplacerade konstnärliga praktiker, samt på fria medel som flexibelt kan användas till projekt och verksamheter som har potential, men som i utvecklingsfasen inte är så lätta att kategorisera.

En annan aspekt av gränsöverskridande är kulturarbetarnas geografiska mobilitet. Att verka långsiktigt i en global kontext är avgörande för ett levande idéutbyte och relationsskapande, liksom för att nyansera bilden av olika platser, regioner och sammanhang.

De sociala trygghetssystemen är generellt uppbyggda utifrån tanken om en fast anställning.

Då kulturområdet präglas av kombinationer av korta projektanställningar, egenföretagande och föreningsverksamhet, faller kulturarbetare ofta utanför systemen. Redan prekära förhållanden förstärks, inte minst inom det fria kulturlivet. För att främja kulturarbetares trygghet och sysselsättning behöver en nationell handlingsplan tas fram. Trygghetssystemen måste omfatta alla verksamma inom kulturområdet, från administratörer till upphovspersoner. Osäkra ekonomiska förhållanden utgör också en betydande barriär för människor som saknar ekonomiska buffertar eller som inte kommer från privilegierade familjer.

Ofta konstrueras ett lapptäcke av nödlösningar för särskilda yrkesgrupper, vilket är positivt för det fåtal som omfattas, men negativt för en mer generell trygghet för alla. Eftersom många kulturarbetare arbetar rörligt med flera uttryck blir det också begränsande när olika trygghetsmodeller endast omfattar vissa konstformer. Regelverken – inte minst vid internationell verksamhet – blir alltmer komplicerade och omfattande, vilket leder till att mer resurser går till administration. Feministiskt initiativ vill ta ett helhetsgrepp på kulturarbetarnas villkor, dels genom en politik för fler och bättre anställningar, dels genom heltäckande och generella trygghetssystem.

Kultursamverkansmodellen är en nyckelfråga för ett jämlikt kulturliv.

Om modellen fortsatt ska utgöra fundamentet i den regionala fördelningen av kulturmedel måste den utvecklas på flera punkter för att främja likvärdighet och goda villkor över hela landet.

Det är sedan länge känt att deltagande i kulturaktiviteter gynnar hälsan och ökar livskvaliteten, att det innebär lärande och mognad, att kultur är en bärande del inom mjuk diplomati och fredsbyggande arbete, och att kultur är integrerat i stadsbyggande och offentliga rum.

Kulturen är ett fundamentalt verktyg för sammanhang, språkinlärning och möten för nyanlända, och en grundläggande aspekt av att hela Sverige ska leva och utvecklas. Istället för att tala om kulturens instrumentalisering vill vi vända på ekvationen och hävda att andra politikområden ska avsätta större resurser för att använda sig av kulturens goda effekter inom sina respektive områden.

Feministiskt initiativ förlägger av dessa anledningar frågor som gäller kultur i skolan, kultur i vården, kulturens roll i en jämlik relation mellan storstäder och landsbygder, en bostadspolitik som möjliggör jämlikt kulturdeltagande och ett levande lokalt kultur- och föreningsliv, en näringspolitik som främjar hållbara verksamheter inom kulturen, och kulturens roll i urfolkspolitik och säkerhetspolitik, inom ramen för dessa respektive politikområden. Vad gäller den ekonomiska politiken står det klart att en ökad generell jämlikhet är nödvändig för ett mer jämlikt deltagande i kulturlivet.

Det civila samhället har en viktig roll i ett demokratiskt samhälle. Det är en arena för politisk påverkan såväl som socialt stöd och gemenskap, vid sidan av det som brukar benämnas samhällets olika sfärer: staten, familjen och marknaden.

För människor som av olika anledningar väljer att inte engagera sig partipolitiskt är civilsamhället en viktig arena för opinionsbildning och påverkansarbete gentemot allmänhet, politiker och beslutsfattare. Detta gäller särskilt för marginaliserade grupper som genom civilsamhället kan få en plats för gemenskap, empowerment och organisering för påverkan. Det är också en arena där idéburna organisationer och sociala rörelser kan erbjuda stöd och service i alternativa former och baserade på andra ideologier än vad som är tillgängligt inom den offentliga välfärden. De når ofta utsatta grupper som inte omfattas av eller faller mellan stolarna i det offentliga och utgör därför en viktig kraft som både opinionsbildare och stödsystem.

För att aktörerna i det civila samhället ska kunna verka oberoende av politisk styrning, utan ekonomiska incitament och på demokratisk grund krävs långsiktig offentlig finansiering. Föreningars ekonomi urholkas idag när statsbidragen inte skrivs upp i samma takt som övrig ekonomi utvecklas. För att möta de förändringar som sker i civilsamhället med nya organiseringsformer och arenor för politiskt inflytande krävs vidare att stödformerna utvecklas. Kraften som finns i civilsamhället måste tas tillvara, oavsett form och uttryck.

En social kultur

I vårt samhälle finns en utbredd upplevelse av ensamhet och isolering. Många människors vardag präglas av en strävan efter att få tillträde till gemenskap och livskraft. Enligt Röda Korset upplever nästan hälften av landets invånare en känsla av ensamhet. Gemenskap och mening är i hög grad kopplat till lönearbete, vilket kan leda till ensamhet och depression om arbetslivet av olika anledningar inte fungerar. Feministiskt initiativ vill vidga synen på vad som ger livet mening och kulturen spelar här en viktig roll.

Diskriminering och bristande inkludering är en annan anledning till isolering. Strukturella och sociala problem, könsnormer, rasism och en oförståelse inför funktionsnedsättning skapar skillnader mellan människor och bidrar till exkludering. Forskning visar att till exempel män generellt sett har svårare att visa att de behöver samtal och närhet, och många med utländsk bakgrund och andra typer av bakgrunder vittnar om att det är svårt att ta sig in i majoritetssamhället.

Feministiskt initiativ vill inrätta ett nytt tvärpolitiskt område med utgångspunkt i kulturpolitiken: en social kultur. Det finns idag en mängd verksamheter och initiativ av stor betydelse som har svårt att överleva och växa för att de befinner sig mitt i gränslandet mellan kulturell och social verksamhet. Inte sällan drivs denna typ av verksamhet ideellt av och för kvinnor eller marginaliserade grupper. Många verksamheter som idag räknas som sociala saknar de estetiska och intellektuella dimensioner som är positiva för att ensamma, utsatta eller marginaliserade människor ska uppleva en känsla av värdighet, ömsesidighet och respekt: att som nyanländ under SFI-utbildning få möjlighet att delta i konstnärliga och intellektuella sammanhang; att som äldre invandrad person få diskutera historia, poesi, konst och filosofi på hemspråket och göra historiska jämförelser med europeisk och svensk konst och poesi; att som hemlös eller person med beroendeproblematik få generös tillgång till forum som inte bara fokuserar på de mest akuta praktiska behoven utan också omfattar själen/kroppen/människan. Feministiskt initiativ vill verka för nya sätt att se till hela människans komplexa behov och ta initiativ till en dialog mellan departement samt mellan stat, regioner och kommuner om utformningen av ett program för en social kultur.

Kulturhus och öppna samlingslokaler

Lokala mötesplatser för kultur och samhällsengagemang är en grundbult i det demokratiska samhället, och behöver finnas i såväl offentligt ägda som föreningsdrivna och självorganiserade former. En feministisk och antirasistisk kulturpolitik bör drivas av detta demokratiska behov av en mångfald olikartade och trygga mötesplatser, samt prioritera olika lokala, fria och småskaliga initiativ framför storskalig arenakultur och regionala varumärkesstrategier. Feministiskt initiativ ser god och jämlik tillgång till icke-kommersiella möteslokaler som en demokratisk rättighet som ska tillgodoses i hela landet.

Lokaler behövs för offentliga evenemang, självorganiserad bildningsverksamhet och kultur, demokrati- och fredsrörelsers mobilisering, inkludering av nyanlända liksom exkluderade äldre personer med utländsk bakgrund och hemlösa, möten över generationsgränser, samt möten mellan professionell och ideell kultur. De ska kunna ge möjlighet till trygga separatistiska rum för diskriminerade grupper som organiserar sig för jämlikhet. Öppna samlingslokaler ska dock aldrig utgöra en mobiliserande plattform för rörelser som strävar efter att kränka de mänskliga rättigheterna.

Sverige behöver starka och etablerade folkrörelser med historisk kunskap om politisk mobilisering, samtidigt som de i många fall behöver förnya sina arbetssätt för att fortsätta utgöra relevanta verktyg för nya generationer liksom för grupper som diskrimineras inom arbetarrörelsen. Traditionella plattformar som stelnat till att bevara maktförhållanden behöver återvitaliseras för att bli nya typer av centra för en progressiv samhällsutveckling. Samtidigt ska nya, alternativa och jämlikhetssträvande gräsrotsrörelser ges möjlighet att växa sig starka och långsiktiga. Offentliga rum domineras ofta av män, och samlingsplatser måste därför arbeta aktivt för att bli trygga och välkomnande för alla.

Amatörkultur

Amatörkulturen är en bred arena som rymmer alla kulturella uttrycksmedel och bedrivs av ideella krafter. Inom amatörkulturen skapas naturliga möten mellan generationer liksom mellan professionella kulturarbetare och amatörer. Det finns stor potential inom detta fält att även arbeta för att stärka amatörkulturen som en kreativ och social plats för social inkludering av såväl nyanlända som exkluderade äldre personer med utländsk bakgrund. Eftersom amatörkulturområdet spänner över så många fält – exempelvis folkbildning, ungdomsfrågor, kultur och fritid – faller viktiga initiativ och verksamheter ofta mellan stolarna för olika stödstrukturer. Feministiskt initiativ vill stärka en bred och spretig amatörkultur, med jämlik och jämställd tillgång för alla.

En ny politik för bildning

Genom politiken för civilsamhälle och kultur – och vidare över utbildningspolitiken, socialpolitiken och arbetsmarknadspolitiken – löper möjligheten och behovet av ett uppdaterat bildningsbegrepp. Självorganiserad och bred bildningsverksamhet stärkte arbetarklassen och förändrade maktbalansen i samhället radikalt. Historiskt och fram till idag stärker kvinnor och marginaliserade grupper sina positioner på liknande sätt, men med mer flerdimensionella, kritiska och inkluderande förhållningssätt till begreppet bildning. Dessa förhållningssätt innebär att skapa ökat självbestämmande genom självorganiserade kunskapssammanhang. Konstruktivt, kärleksfullt och kritiskt tänkande och görande uppmuntras som motstånd till ett alltmer polariserat tankeklimat, där samhällsengagemang odlas som motgift till hopplöshet och politisk depression. Erfarenhet kan utbytas mellan generationer och grupptillhörighet, där vi tillsammans tänker kring vad som kan göra det möjligt att överskrida de ojämlika och ohållbara villkor och strukturer som råder. Odemokratiska aktörer arbetar aktivt för att försvaga bildningsrörelser, eftersom kunskap och sammanhållning underminerar dem.

Folkbibliotek

Folkbiblioteken riktar sig till hela befolkningen och finansieras med statliga och kommunala medel. Feministiskt initiativ anser att biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Biblioteken i det allmänna biblioteksväsendet ska främja litteraturens ställning och intresset för bildning, utbildning och forskning samt kulturell verksamhet i övrigt. Biblioteksverksamhet ska finnas tillgänglig för alla.

Folkbiblioteken befinner sig i en brytningstid. Många bibliotek, framför allt på landsbygderna, har lagts ner och öppettiderna har förkortats. Ökat tryck på e-böcker och annat digitalt material ställer nya krav på ekonomiska resurser. Feministiskt initiativ stödjer den nuvarande bibliotekslagens prioritering av personer med funktionsnedsättning, barn och unga samt nya medborgare. Feministiskt initiativ ska arbeta för att folkbibliotekens organisation ska utvecklas till att tillgodose alla människors behov av information och kultur. Folkbiblioteken är ett av de sista offentliga rummen öppna för alla.

Studieförbund

Folkbildningen är fri och frivillig. Deltagarna formar verksamheten och politiken ska inte styra hur den organiseras. Feministiskt initiativ vill att studieförbunden fortsatt ska vara en central del i folkbildningsarbetet. Studieförbundens uppdrag kring att arbeta med nyanlända i Sverige är avgörande för nyanländas inkludering i samhället.

Trossamfund

Tro, religion och andliga praktiker har genom alla tider varit en källa till kraft, hopp, mening och kunskap. Religiös tro och filosofi har spelat en stor roll i många diskriminerade gruppers frigörelsekamper, och är en central del även i det sekulära samhällets föreställningar om att en annan värld är möjlig. Religiösa aktivister kan vara de mest radikala vad gäller att hjälpa utsatta medmänniskor, och religiösa idéer ligger i hög grad till grund för de sekulära samhällenas institutioner och tankesätt. Samtidigt har religiösa institutioner i hela världen varit en källa till konflikt, hat, våld och förtryck. Konservativa religiösa normer går ofta hand i hand med heteronormativ och patriarkal nationalism och militarism.

Att förneka religionens starka och mångbottnade inflytande över nästan hela världens befolkning är omöjligt. Att med öppenhet och nyfikenhet hela tiden fördjupa kunskapen om de religiösa filosofiernas och praktikernas relationer och innebörd är nödvändigt. Att samtidigt bekämpa och motverka brott mot de mänskliga rättigheterna i religionens namn är en självklarhet (se mer under avsnitt G.3 Våld och förtryck i namn av heder). På samma sätt är det självklart att stärka de feministiska och progressiva krafter som verkar inom trossamfund och föreningsliv för att uppnå jämlikhet och frihet för alla.

Media har stor makt och inflytande över hur vi uppfattar vår omvärld. Bilden av världen och av oss själva formas till stor del av de berättelser och bilder media presenterar, definierar som normalt och värt att sträva efter.

Stereotypa bilder av män, kvinnor och transpersoner motverkar på många plan en progressiv utveckling för jämställdhet och jämlikhet. Rådande patriarkala maktförhållanden i samhället blir också tydliga i medievärlden, i allt från medieägande och styrelserepresentation till distribution, innehåll och tilltal.

Vid FN:s fjärde världskonferens för kvinnor 1995 fastslogs två mål avseende media: att öka deltagande och tillgänglighet för kvinnor både vad gäller uttryck och beslutsfattande genom media, samt att främja en balanserad och icke-stereotyp porträttering av kvinnor i media. Målen är fortfarande långt ifrån uppfyllda. För att medierna ska bidra till att uppfylla dessa mål behövs fungerande former för att med fast förankring i yttrande- och informationsfriheten analysera mediestruktur och medielogik samt föreslå och genomföra konkreta och verksamma åtgärder. Den kunskap som finns idag bygger ofta på tillfälliga projekt eller är beroende av ideella krafter. Eftersom medierna själva ogärna är öppna med sina brister på området finns stort utrymme för förbättrat underlag och statistik.

Beskrivningen av bristande jämställdhet är även giltig för andra typer av grupper. Vi upplever till exempel hur medier har bidragit till normaliseringen av rasism och blivit plattform för främlingsfientliga och rasistiska budskap. Vi ser hur militaristiska perspektiv och expertis lyfts fram på bekostnad av expertis inom nedrustning och omställning. Vi ser hur ett nationellt perspektiv dominerar på bekostnad av en nyanserad bild av Sverige ur övriga världens perspektiv. På liknande sätt dominerar ett storstadsperspektiv på bekostnad av hela landet, och ett innerstadsperspektiv på bekostnad av förorterna. För tillfället dominanta problemformuleringar och analysmodeller tränger ofta ut möjligheten till en mångfald av alternativa tankesätt och idéer kring lösningar på komplexa problem.

Medielandskapet i Sverige genomgår stora förändringar. Många lokaltidningsredaktioner i Sverige tvingas lägga ned. Antalet journalisttjänster har minskat markant nationellt och på flera håll i landet råder det idag så kallad medieskugga. Mer än varannan journalist bor i de tre storstäderna, och fyra av tio finns i huvudstaden. En femtedel av Sveriges kommuner saknar idag lokaltidning. Detta får stora konsekvenser, bland annat för hur det lokala politiska livet granskas och bevakas. Utarmningen av lokaljournalistiken är ett allvarligt demokratiskt problem som Feministiskt initiativ menar behöver lösas med politiska medel.

Även distributionen av tidskrifter till återförsäljare är ett stort problem för små tidskrifter, eftersom ett fåtal aktörer sätter priserna och bestämmer förutsättningarna. Det blir helt enkelt dyrare och svårare att distribuera mindre tidskrifter till sina läsare, vilket begränsar den yttrande- och tryckfrihet som ett demokratiskt samhälle vilar på. Yttrande- och tryckfrihet i lag leder inte alltid till den demokratiska och jämlika kommunikation som eftersträvas, eftersom alla inte kan nå eller tillämpa rättigheterna i lika hög grad.

Public service

Public service har en särställning bland medierna och ska alltid ligga i framkant vad gäller högkvalitativ nyhetsförmedling, samhällsanalys, kritisk granskning av politiska, ekonomiska och kulturella makthavare, och kultur. Studier visar ett samband mellan stark public service, högt valdeltagande och pressfrihet. Den visar också att högerextremismen är lägre i länder med stark public service.

Ur granskningssynpunkt har public service-bolagen långt hårdare krav på sig än kommersiella aktörer, liksom vad gäller krav som att värna alla människors lika värde. Public service ska ha resurser att sända högkvalitativt innehåll till både breda och smala målgrupper, och inte bli en imitatör av kommersiella kanaler. Offentligt ägda media ska stå fri från kommersiella och politiska intressen och ha resurser till såväl goda arbetsvillkor för sina anställda, fortbildning och arbetskrävande researcharbete.