Stanna upp och lyssna på ilska

Att hålla käft och inte säga vad man känner och tycker kan betyda livet framför döden i vissa situationer. Men att hålla käft när feminister diskuterar, ignorerar eller motarbetar frågor om rasism har aldrig räddat någon.

Att hålla käft och inte säga vad man känner och tycker kan betyda livet framför döden i vissa situationer. Men att hålla käft när feminister diskuterar, ignorerar eller motarbetar frågor om rasism har aldrig räddat någon.

Audre LordeAudre Lorde

Många icke-vita kvinnor i Sverige och på andra ställen där vithet ger makt och privilegier har erfarenheter av att bli tystade, exkluderade eller uppmanade att ”lugna ner” oss när vi lyft frågor om rasism i sammanhang där rasism inte är en självklar del av agendan. Vi har ibland fått höra saker som: ”Lugna ner dig, vi älskar ju dig, varför är du så arg?” Vi kanske har uppfattats som aggressiva eller okänsliga. Det har lärt oss att hantera ilska och frustration så att den inte tar sönder oss.

Alla diskussioner mellan feminister som handlar om rasism måste inkludera erkännandet och användandet av ilska, säger den amerikanska poeten och feministen Audre Lorde. Hon skriver om hur många feministiska grupper på 1970- och 80-talet, som till största delen bestod av vita kvinnor, arbetade med att formulera och uttrycka ilska mot patriarkatet.

Det fanns inte behov eller utrymme bland många vita feminister att undersöka den ilska och frustration som kvinnor riktade mot varandra och som handlade om blindhet inför privilegier och rasism. Många vita feminister var inte intresserade av att undersöka sig själva som förtryckare eller kvinnors maktpositioner gentemot andra kvinnor. Därför utvecklade dessa vita feminister inga verktyg för att bemöta ilska över rasism på konstruktiva sätt. Många hanterade andra kvinnors ilska över rasism genom att undvika den, förneka den eller fly från den under en täckmantel av skuld.

Audre Lorde säger att skuld inte ska förstås som en vettig reaktion mot varken ilska eller rasism. Det är en reaktion mot ens egna handlingar eller brist på handlingar. Att formulera och uttrycka ilska över rasism tvingar andra att undersöka konsekvenserna av sina egna handlingar och privilegier. Men istället för att förstå ilska mot rasism som en reaktion mot exkludering, stereotypisering och icke-ifrågasatta eller outtalade privilegier, förstås det ofta som aggressivitet hos personen som lyfter frågor om rasism, eller rent utav personliga angrepp. Att enbart fokusera på sin egen skuld eller helt undvika ilskan över rasism kan ses som ett sätt att osynliggöra och förminska rasismen.

Skuld kan vara konstruktivt om det leder till förändring, men alldeles för ofta är uttryck för skuld och dåligt samvete ett sätt att flytta fokus från frågor om rasism och bevara maktrelationer. Många vita feminister kan uppleva det som hotfullt att konfronteras med smärta och ilska över rasism för det innebär att de måste lyssna på berättelser som ifrågasätter deras identiteter som ”oskyldiga” eller förtryckta. Att lyssna till en persons smärta och erfarenheter kan vara svårt, i synnerhet om man inte delar dessa erfarenheter och om man är medveten om att man själv har bidragit till att de finns. Men som Audre Lorde frågar sig; är icke-vita feministers ilska över rasism mera hotfullt än kvinnohatet, homofobin och transfobin, som genomsyrar alla aspekter av våra liv? Det är inte feministers ilska över rasismen som kommer att förgöra oss, utan vår vägran att stanna och lyssna på den, och lära från den, menar Audre Lorde.

Lorde uppmanar oss att inte dölja vår ilska för att bespara andra skuld. Hon säger att det har varit en överlevnadsstrategi för många icke-vita feminister att lära sig att använda ilska för styrka och kraft. Att hantera tystnad och ilska har också inneburit att lära sig att tala och lyfta frågor om rasism inom organisationer. Audre Lorde säger att ilskan mellan feminister inte kommer att förgöra oss om vi kan formulera den, om vi kan lyssna till dess innehåll lika intensivt som vi ibland försvarar oss mot den. När vi undviker ilska undviker vi insikter och kunskap. Vi accepterar bara det vi absolut vet och känner oss bekväma med. Den obekväma känslan av förlust som ilska kan orsaka är ett tecken på att man ifrågasätter sin tidigare uppfattning och förändrar sin syn på världen. Audre Lorde säger att man aldrig kommer att vinna någonting på att hålla käft, att tystnaden inte kommer att skydda en från obehag. Men hon uppmanar också till solidaritet med dem som under svåra omständigheter är tvungna att välja tystnad framför döden.

Tillbaka till huvudsidan