Argumentationsguide för rasifierade feminister kombinerad med insiktsguide för andra!

”Lugna ner dig, vi älskar ju dig, varför är du så arg?”

”Lugna ner dig, vi älskar ju dig, varför är du så arg?”

Många rasifierade kvinnor i Sverige och på andra ställen där vithet ger makt och privilegier har erfarenheter av att bli tystade, exkluderade eller uppmanade att ”lugna ner” sig när det har lyfts frågor om rasism i sammanhang där rasism inte är en självklar del av agendan. Det kan ha kommit kommentarer som: ”Lugna ner dig, vi älskar ju dig, varför är du så arg?”

Guiden

Den här argumentationsguiden är för rasifierade feminister men funkar jättebra som insiktsgudie för vita feminister. Den riktar sig till rasifierade för på ett pedagogiskt sätt bemöta den kritik som kan komma från vita feminister, men den funkar också bra för vita feminister för att göra analysen. Den är uppbyggd så här:

  • kritik
  • svar
  • motfråga
  • analys

”ER kritik splittrar systerskapet. Vi kvinnor måste hålla ihop.”

Svar: Det är inte vårt fel om antirasismen splittrar systerskapet. Vi kan bara beklaga att vissa feminister inte vill ta till sig ett antirasistiskt perspektiv. En feministisk rörelse som inte tar rasismen på allvar är inte särskilt frigörande.

Motfråga: På vilket sätt tycker du att det är splittrande att vi försöker bredda den feministiska rörelsen?

Analys: Argumentet att kritik ”splittrar rörelsen” har varit ett sätt för sociala rörelser att exkludera vissa erfarenheter och olika intressen inom rörelsen. Historiskt sett har till exempel stora delar av arbetarrörelsen hävdat att feminister splittrar vänstern och därmed prioriterat mäns klassintressen framför kvinnors. En rörelse med målet att befria alla måste vara beredd att ta svåra diskussioner och konflikter inom rörelsen i stället för att försöka tysta ner kritiska röster.

”Du överreagerar! Får jag ge dig ett tips: Ta inte åt dig, var inte så känslig!”

Svar: Världen skulle vara en mycket sämre plats att leva i om det inte fanns människor som reagerade på orättvisor. Det kanske är du som behöver lära dig att reagera mer istället.

Motfråga: Är det verkligen du som ska avgöra om jag överreagerar eller inte?

Analys: Rasifierade personer som pratar om rasism, kvinnor som pratar om sexism, hbtq-personer som pratar om heteronorm och tvåkönsnorm, arbetarklass som pratar om klass, listan kan göras lång över grupper som ofta blir anklagade för att överreagera och vara känsliga, aggressiva eller arga när de försöker lyfta fram orättvisor. Det är ett sätt för privilegierade människor att förflytta fokus från själva problemet och strukturen till personliga egenskaper, attityder eller upplevelser. Diskussionen hamnar på individnivå. De fokuserar på att någon är missnöjd och får det att framstå som att missnöjet inte har något belägg utan är just personligt och obetydligt. Den som påtalar rasism anses kanske bara vara förbittrad över sina egna personliga misslyckanden. Det här är en vanligt förekommande härskarteknik och syftar ofta till att slippa undan kritik. Kvinnor och rasifierade grupper har historiskt (i västvärlden) beskrivits som mer känslosamma och impulsstyrda medan vita bemedlade män beskrivits som logiska och rationella. Den typen av argument har alltså en lång historia av att användas för att omyndigförklara grupper som kräver social rättvisa.

”Jag känner mig inte så motiverad att hålla på med antirasism om du säger att jag är rasist.”

Svar: Rasism finns överallt omkring oss, inklusive i vårt eget sätt att tänka och agera. Vi måste kunna diskutera det utan att du tappar motivationen.

Motfråga: Varför inte det? Din motivation till att arbeta med antirasism ska väl inte vara beroende av min tacksamhet eller bekräftelse?

Analys: Alla är präglade av rasism eftersom vi är del av ett rasistiskt samhälle. De flesta vill inte kännas vid en etikett som “rasist”, men ens handlingar och tankesätt kan vara rasistiska oavsett om man vill det eller inte. Om någon uppmärksammar ett rasistiskt beteende är den enda sunda reaktionen att ta till sig kritiken. Inte att slå ifrån sig, försöka komma med bortförklaringar eller hot om förlorad motivation. Ibland blir personer irriterade över att man kritiserar deras ”antirasistiska” ansatser, eftersom man förväntas vara tacksam över allt arbete som görs i antirasismens namn. Det är viktigt att komma ihåg att poängen med antirasistiskt arbete är att konfrontera rasism, inte att skapa en god och lycklig identitet för de som kallar sig antirasister.

Hur fördjupar jag mig?

Dom här tipsen är ett urdrag ur Interfems Matkhandboken och ta gärna del av vår studiecirkel om feministisk antirasism om du vill dra ihop en grupp och prata vidare.

Tillbaka till huvudsidan