Gudrun Schymans första maj tal i Göteborg 2014

Jag ska säga till er, att det vi upplever nu är någonting som jag tror vi kan kalla för “Den feministiska våren”. Det blommar! Och det blommar inte bara i körsbärsträden utan det blommar i samtal mellan människor. I glädje över att äntligen få vara med. Att äntligen kunna axla ett medborgarskap och vara kreativa och delta i skapandet utav det samhälle som vi har och det vi ska ha framöver. Den längtan som vi alla bär – att få vara med om någonting som också är större än vår egen privata lilla sfär. Att få känna att vi är behövda, att våra erfarenheter är viktiga. Att vi syns, att vi får höras, att vi får vara dem vi är och att vi tillsammans lyfter och skapar samhället. Och når mycket mycket längre än vad någon av oss ensam skulle göra på vår kammare, eller vid vårt köksbord. Detta är att vara medborgare, detta är att göra sig precis så stor som vi är när vi är människor. Och det är mäktigt. Ni skulle se, det är mäktigt, detta vi har.

Det är en feministisk vår och det kommer också en skördetid. Och vi kommer att skörda i de kommande valen. Vi kommer att skörda av det enkla skälet att det är nödvändigt att vi får en annan inriktning i samhällsutvecklingen. Det är alldeles väldigt nödvändigt att vi börjar inse att det stora i att vara människa innebär också att se en annan människa och förstå storheten i den människan. Och det innebär att nu måste vi mycket mycket tydligare än tidigare försvara människovärdet. Och det betyder att nu måste vi mycket mycket tydligare än tidigare gå till försvar och prata med varandra och förklara att vi som vill respektera varje människas lika värde är många många fler. Vi är många fler än de fascister och nazister och rasister.

Och nu måste vi gå samman. Och nu måste vi se till att inför EU-parlamentsvalet så ska vi skicka personer dit från Sverige som har som uppgift att stärka mänskliga rättigheter och vidga demokratin. För vi måste se att Europa idag har en skrämmande utveckling. Vi måste våga se att det har aldrig funnits så många folkvalda fascister, nazister, nationalister och högerextrema och religiösa fundamentalister i de nationella parlamenten i Europa som det finns idag. Och de stärker sina positioner, de mobiliserar inför EU-valrörelser, de är väl organiserade, de är väl finansierade, de siktar på en gemensam partigrupp i EU-parlamentet. De kommer aldrig att få majoritet men ju mer resurser och ju mer pengar de får där – desto bättre kan de arbeta effektivt i sina respektive medlemsländer. Och vi ser vad som händer när den här typen utav politiska partier får parlamentariskt inflytande. De har fått det i flera länder för de har gått ihop med högerextrema grupper och med religiös fundamentalism och de gör precis detta – försvagar mänskliga rättigheter och begränsar demokratin. I Polen har man förbjudit abort, man förbjuder hbt-personer att jobba i offentlig förvaltning. I Spanien håller man på och inskränker yttrande- och demonstrationsfriheten. En demonstration som den här, som riktar sig mot staten, kommer vara förbjudet. Att använda Facebook eller nätet för att kalla till en sådan här demonstration kommer att innebära böter med hundratusentals euro. I Ungern inskränker man yttrande- och tryckfrihet och man har påtvingat alla medborgare med judisk bakgrund att registrera sig. I Grekland är det nazister i parlamentet. Det är skarpt läge. Och då måste vi våga utmana de krafterna genom att visa att vi är väldigt många som menar på fullaste allvar att de samhällen som vi ska ha, de ska ha respekt för varje människa lika värde. Vi ska ha öppna gränser, vi ska ha antirasism.

Vi måste våga manifestera och vi måste våga ta den politiska diskussionen. Vi måste våga utmana också ideologiskt. Och om vi går till Sverige så är det ett elände att så få partier vågar göra det med det politiska parti som vi har i Sverige. Vi har Sverigedemokraterna som representerar just de här krafterna, som vill begränsa demokratin, som vill inskränka mänskliga rättigheter. Partierna som sitter i riskdagen gör nog så gott de kan, men det blir inte bättre än att de mumlar om “främlingsfientlighet” istället för att tala om att detta är ett rasistiskt parti som har sina rötter i den fascistiska och den nationalsocialistiska ideologin.

De har försökt länge att få fäste i Sverige, det är inget nytt parti. De försökte genom att hetsa mot judar – det gick inte. De försökte genom vit maktrörelsen, de försökte genom BSS, Bevara Sverige Svenskt – det gick inte. Men de fick fäste efter terrorattacken i USA år 2001, med flygplanen som körde in i de här höga skyskraporna. När president Bush gick ut och talade om att “nu är det Civilisationens krig, nu är det den civiliserade världen mot den muslimska världen” och han gav många många människor möjlighet att börja odla en islamofobi som har slagit rot i alla våra västerliga samhällen. Och som Sverigedemokraterna skickligt fångade upp och det blev inträdesbiljetten för dem till den svenska riksdagen. Där – hittade de någonting som kunde få fäste och sedan har de fortsatt med den politiken. Och de är inget enfrågeparti, de är ett ideologiskt baserat parti. De ser som största hotet att vi kommer att invaderas utav muslimer som ska införa Sharialagar i våra samhällen. Och det är möjligt för att “vi haft en sådan uppluckring i våra samhällen, kvinnorna har lämnat hemmen, vi har en uppluckring av könsroller.”. “Vi får värderingar som man vet inte vad de står för.”. Allt detta upplever de som ett hot. “Därför ska vi stänga gränserna. Där ska vi se till att inga ska komma hit. Här ska vi ha ett land, ett folk, en religion, en familj, ett kön och sedan ett komplement.”.

Det är den politik de för och de förslag de lägger i riksdagen handlar just om att – begränsa demokratin. Om att begränsa fri- och rättigheter. De vill ta oss hundra år tillbaka när det gäller jämställdhet. De vill återinföra ekonomiskt beroende mellan kvinnor och män genom att återinföra sambeskattning. De vill begränsa abortlagstiftningen, försvaga abortlagstiftningen. De tycker att så fort vi visar på att det finns konflikter i samhället så skapar vi konflikter. Därför är feminismen extremism enligt deras sätt att se. Det är det stora hotet och därför vill de förbjuda allt som på något sätt andas att vi tycker att vi behöver jobba med de här konflikterna, det faktum att vi ser på varandra som olika mycket värda när vi har olika kön. De vill förbjuda genuspedagogiken i förskolan, genuskunskapen i skolan och genusvetenskapen på universiteten. “Det skapar splittring, vi ska utgå ifrån våra biologiska utgångspunkter. Punkt och slut.” Det är deras politik. De driver den i riksdagen. De tycker vi ska använda kulturen för att ena folket, då är det det gamla, det kända. De gamla sångerna, de gamla psalmerna, de gamla böckerna och de gamla tavlorna. “Nytt ska vi inte ha. Det stör, det skapar splittring och oreda i folket. Uttryck ifrån andra länder är kulturimperialism.” Förstår ni? De är verksamma på alla politikområden och inget politiskt parti utmanar dem. Och det är sorgligt. Man talar om ett främlingsfientligt parti. Främlingsfientlighet är någonting som finns på individnivå. Jag kan känna mig fientligt inställd till något jag står väldigt främmande. Rasism handlar om att avinidividualisera en hel grupp människor och säga att “dom är så där, därför ska dom behandlas sådär”. Och det är konsekvenserna av Sverigedemokraternas politik.

Det går inte att mumla om främlingsfientlighet, man måste säga rakt ut att detta är rasism. Och då måste man våga ta den diskussionen, då måste man våga ta en skattepolitisk debatt, en kulturpolitisk debatt, en familjepolitisk debatt, en sexualpolitisk debatt, så fler får reda på att det inte är något litet enkelt enfrågeparti “som man väl kan rösta lite på för att man tycker det börjar bli lite för mycket invandringar.” Många människor tror ju det, “det är väl inte så farligt”. Jo det är väldigt farligt. För den här typen utav partier har som mål – demokratiskt inflytande, parlamentariskt inflytande – för att begränsa demokratin och försvaga mänskliga rättigheter. Det går helt på tvärs mot vad väldigt många mänskor faktiskt tycker – nämligen att vi ska kunna ha ett samhälle där vi alla ska kunna leva med respekt för varandra och med respekt för att vi har lika värde hur olika vi än är.

Därför är det skarpt läge, säger vi i Feministiskt Initiativ. Därför har vi den här parollen – ut med rasisterna in med feministerna. Det gäller för EU-valet och det gäller sedan också i riksdagsvalet. Då är det naturligtvis en del andra frågor som står på dagordningen. Så är det, det är frågor som ligger närmare oss, men vi kan inte glömma bort den här frågan som handlar om att vi ska stoppa rasismen. Det är en huvudfråga i alla val. Men sedan måste vi också titta på de mer närliggande frågorna – hur har vi det i vårt samhälle? Hur ser det ut? Hur har det gått? Hur har det utvecklats? En del menar att “alltihopa är den borgerliga regeringens fel”. Jag som har varit väldigt länge i politiken kan tala om för er att det är nog att förenkla lite väl mycket. Mycket utav det som vi har sett av avreglereringar och utförsäljningar och privatiseringar startade redan under socialdemokratiskt styre. Sedan var borgarna bättre, på att genomföra det och på att effektivisera ännu mera. Vilket har gjort att vi nu har kommit till en punkt där väldigt många säger – Nu räcker det. Tillochmed dom som fick skattesänkningar, jobbskatteavdrag varje gång sade när det femte kom – Jag är nöjd.

Och det var ju väldigt bra, men man kanske ska fråga sig; vad har det inneburit innan jag blev nöjd? Vad har det fått för konsekvenser för våra liv? Vad kostade det för många andra innan jag blev nöjd? Det finns ju en väldig stark strävan från den borgerliga regeringen att det är arbete som gäller, det är “arbetslinjen”. Och det är genom att man arbetar som man har fått del av skattesänkningar och förmånerna. Det innebär att väldigt många människor har inte fått del utav de här så kallade “förbättringarna”. Vi har ju lanserat i Feministiskt Initiativ någonting som heter Välfärdlinjen, istället för arbetslinjen. För Välfärdslinjen det betyder helt enkelt att vi ska kunna färdas väl genom livet, i livets alla olika skeden. Oavsett vilka vi är, oavsett vilket kön vi har, oavsett vilken hudfärg vi har, oavsett vilken etnicitet vi har, oavsett vilken sexualitet vi har, oavsett om vi har funktionsnedsättningar eller inte. Vi ska kunna färdas väl genom livet. Och hur ser det ut nu då i vårt samhälle? Hur har det här som vi behöver för att kunna färdas väl, hur har det utvecklats?

Vi kan ju börja på BB. Hur ser det ut? Barnmorskorna springer som skållade råttor och har flera pågående förlossningar på en gång. De slår larm, de säger “Det finns ingen säkerhet. Vi kan inte springa på det här sättet”. De har inte blivit lyssnade på, om man säger så. Vi måste se till att barnmorskorna får rimliga arbetsvillkor och det innebär att ha en pågående förlossning. Man kan inte gå därifrån för då blir hela situationen osäker.

Sedan kommer man hem och så är man förälder. Man kanske är två. Hur ska ha vi ha det då? Ja vi tycker ju att det är väldigt viktigt då att vi delar på föräldraförsäkringen. Att vi från första början markerar att “Vi är två. Det spelar ingen roll vilket kön jag har. Jag har fått den unika möjligheten att bygga en kärleksrelation med en alldeles ny människa. En relation som ska vara livet ut, åtminstone för mig hoppas jag. Och den relationen kan jag inte överlåta åt någon annan att bygga. Det går inte att be någon annan att älska åt mig. Det kan jag bara göra själv, oavsett vilket kön jag har.” Och därför ska föräldraförsäkringen vara – individuell.

Och sen så kommer vi till förskolan och hur ser det ut där? Ja, grupperna växer. Och personalen minskar och stressen ökar. Och barn far illa. Det är överinskrivningar och det är nedskärningar. Och så kan vi inte heller ha det om vi menar allvar med när vi säger att “barnen är det viktigaste vi har i samhället och framtiden”. Då kan vi ju inte skära ned på de verksamheter som har så stor betydelse för de som ska vara där. Och som har så stor betydelse för föräldrarna för att föräldrarna också ska kunna arbeta och känna sig trygga i att barnen är på en bra plats, helt enkelt. Alltså måste vi förstärka. Vi måste ha mindre barngrupper och fler förskollärare. Absolut.

Och tittar vi på resten av skolområdet, tittar vi på grundskolan, tittar vi på fritids – varför pratas det så lite om fritids? Förstår ni, fritids är ju det som är tryggheten när jag som ensamstående förälder, vilket jag har varit, visste att mina barn hade det bra. Att de kunde gå från skolan till fritids och där träffade dom andra vuxna, dom träffade sina kompisar, dom fick mellanmål, dom kunde läsa läxor eller dom kunde låta bli. Det fanns ett tryggt ställe för dem att gå på. Nu är grupperna enorma och personalen minskar. Det är förvaring och personalen skriker “Vi måste ha mer personal. Vi kan inte. Det går inte, det är inte någon boskapsförvaring detta.”. Och om detta pratar man väldigt lite i sammanhanget när vi pratar om skolans kris. Fritids har en läroplan, den är precis likadan som grundskolans. Och det behövs pedagoger och det behövs personal och de måste vara där – för barnens skull.

Så vi måste förstärka. Och föräldrarna ska jobba och då måste vi ha jobb. Och hur ser det ut där vi jobbar? Jo dom som har jobb jobbar nästan ihjäl sig, samtidigt som många inte har. Det finns ingen reform som skulle vara så nödvändig och så nyttig för så många nu som en förkortad arbetstid.

Det är en reform som har legat till sig, som har blivit mycket mycket viktigare nu än vad den var när den lanserades. Den lanserades alltså på 70-talet, när vi hade gjort en arbetstidsförkortning från 48 till 40 timmar. En del av er kommer ihåg det, sista steget stod i början på 70-talet då vi inte behövde jobba på lördagar eller gå i skolan på lördagar. Alla var då överens om att detta är ett utmärkt sätt att ta ut produktivitetsvinsterna i samhällsekonomin på och det kommer alla till godo. Vi sänker arbetstider. Vi hade gjort det stegvis, ingen fick sänkt lön, inga företag gick omkull. Tvärtom så var det här en motor i en modernisering av arbetslivet och en delvis effektivisering. Det var en motor i samhällsutvecklingen och vi fick inga sänkta löner överhuvudtaget utan det bidrog till den ekonomiska tillväxten. Och framförallt så blev det inte så stressat. Och alla var överens om att detta ska fortsätta. Och det är ju det moderna arbetslivet som vi efterlyser. Då, när vi gick från 48 till 40 timmar, så var det oftast en i familjen som jobbade och en som var hemma, ni kan ju gissa hur det såg ut, vilka det var. Naturligtvis, så var det ju på den tiden. Och nu jobbar vi ju bägge två och så har vi fortfarande samma arbetstid. Och med långa restider och en gigantisk egenadministration där vi ska välja allt ifrån förskola till ålderdomshem och så ska vi välja teleoperatorer, så ska vi välja vatten och el. Vi ska ju vara kamrerer på heltid, vi sitter på nätterna och surfar och är rädda och svettiga för att vi har valt fel.

Allt detta gör ju att vi måste förkorta den dagliga eller veckoliga arbetstiden som det står om i arbetstidsslagsstiftningen. På samma sätt som förut – nu har vi 40, nu går vi ner till 37,5 i första vändan. Sedan går vi ner till 35, sedan till 32,5 och sedan till 30. Och det kanske tar tio år, det kanske tar femton år men låt oss börja nu.

Det är dessutom en reform som innebär det kloka – att istället för att ta ut de ekonomiska vinsterna i samhällsekonomin i mer pengar i portmonnäer och i plånböcker så tar vi ut det i förkortad arbetstid. Det betyder att vi tar inte ut det här i ökad materiell tillväxt. Vilket innebär att för hållbarhetens skull så är detta det klokaste vi kan göra.

I arbetslivet, på arbetsmarknaden så vet vi att den är könsuppdelad i Sverige. Vi vet att det är väldigt stora löneskillnader mellan vård, omsorg, kultur och service å ena sidan. Industri, bygg, produktion, betong, projekteringar och pengar, och det är mycket pengar, å andra sidan. Väldig stor skillnad mellan kvinnodominerat och mansdominerat. Vi vet att vi i Feministiskt Initiativ vill komma åt de här orättvisorna. Vi vet att vi tycker det är fullständigt orimligt att ett gymnasiebetyg ifrån Vård och omsorgslinjen ska vara så mycket mindre värd än ett gymnasiebetyg från Verkstadstekniska linjen.

Det skiljer 4400:- i månaden mellan en genomsnittslön för en man och en genomsnittslön för en kvinna. Och då är kvinnors lön uppräknat i heltid. Väldigt mycket pengar. Under ett arbetsliv blir det minus 2,1 miljoner för en enskild kvinna. Och utgår vi från det som är deltiden, den verkliga inkomsten, så blir det -3,6 miljoner. Sätter sig i alla socialförsäkringssystem och i slutändan i en pension som inte går att leva på. Vi har ett groteskt pensionssystem i Sverige, hopkokat utav de borgerliga partierna och Socialdemokraterna. Fullständigt groteskt.

Det grundar sig på rikslön – det innebär att det permanentar varje könsbaserad orättvisa i lönebildningen. Kvinnor kommer att få ut 65 % av mäns löner. Det heter garantipension, det hette förut fattigpension. Det ligger under EU’s streck för fattigdom. Det innebär ett netto på mellan 6000 och 8000 kronor i månaden. Möjligen kan man klara sig som ensamstående om man får bostadbidrag och det kan man få utan att sälja av. Men om mina glasögon går sönder eller en tand trillar ur då måste jag gå till Socialbyrån och då är det behovsprövat och då måste jag sälja både bilen och bostadsrätten. Förstår ni, det är ett hån emot alla kvinnor som har arbetat inom hela välfärdssektorn. Burit den på sina axlar och under sina armar och gått ner på deltid för att fylla de omsorgsluckor som inte samhället har kunnat stöttat upp med. Tacken för detta är fattigpension. Det är skamligt.

Det är skamligt och många partier har fingrarna i syltburken. Så vi måste starta ett pensionsuppror.

Och det tänker vi göra så fort de här valen är avklarade. Då får vi lite mera resurser så att vi kan ha lite bättre scen att stå på.

Hela livet är vi beroende av att ha ett samhälle som fungerar. När vi har jobbat färdigt och när vi har gått i pensionen så ska vi kanske också ha lite service av äldreomsorgen. Och hur ser det ut där, då? Kan man ju fråga sig, man kan titta på arbetsvillkoren. Och man ser att det är fullt med otrygga anställningar, det är vikariat på löpande band i flera år. Det är konstiga idéer om att man ska ha håltimmar mitt på dagen – det man kallar för delade turer. Principen är “vi ringer och ni springer”, “Kom några timmar på morgonen, några timmar på eftermiddagen, då har vi lite tjockt. Däremellan så är du ledig, det vill säga du jobbar inte, jag bryr mig inte om vad du gör”. Jag har mött massor med människor som jobbar på det sättet, vad ska man göra då? Ja man är ledig, man har ingen lön, man jobbar inte då. Nähä. Tre timmar mitt på dagen, vad ska man göra då? Det är ju helt horribelt. Vilket område skulle man göra så på i industrin eller någon annanstans? Det är ju en fråga om organisering.

Det är självklart säger vi att det ska vara fasta anställningar, att det ska vara heltider och att det ska vara löner som det går att leva på. Och det går naturligtvis att ändra på detta. Nu har det sett ut så här, vet ni, i fyrtio år. För tjugo år sedan så var kvinnors andel av mäns löner, i procent räknat, 84%. År 2014, alltså i år, tjugo år senare är kvinnors andel av mäns löner 86%. Det har ändrat sig två procentenheter på tjugo år, förstår ni, linjerna har gått ihop det syns nästan inte. Vet ni hur långt man kommer innan det går ihop, om det ska fortsätta i den här takten? Vet ni när vi får rättvisa löner? År 2138. Vi vill inte vänta, säger vi från Feministiskt Initiativ.

Vi tänker gå in i riksdagen och så tänker vi säga där, “vi har någonting som heter Medlingsinstitutet”, det är ett statligt myndighet som ska gå in och greja lite i den här lönebildningen om det kärvar till sig. De har som uppdrag att “medla inom märket”, heter det, dvs, de har som uppdrag att se till att den här idén om att det är industrin och männen som ska vara löneledande, att den fortsätter. Vi har alltså en statlig myndighet som har som uppdrag att motarbeta jämställda löner. Hur fel kan det bli? Om man inte har genusglasögonen på näsan och det har dom uppenbarligen inte. Så vi ska in i riksdagen och sedan ska vi ge den här myndigheten ett helt annat uppdrag – nämligen att arbeta för jämställda löner. Direkt.

Det innebär att dom får gå in och så får man säga till pappa Metall “nu får pappa metall sätta sig lite på en stol och vänta lite medan mamma Kommunal kommer efter.”. Det är inte svårt.

Inget utav de här frågorna är svåra. Det är inte svårt med att sätta rättvisa löner. Det är inte svårt att dela lika på föräldraansvaret. Det är inte svårt att få en bättre representation i styrelser och nämnder. Det är inte svårt, det svåra är motståndet. Och det motståndet finns, annars hade vi inte haft det som vi har det. Det är en myt att alla vill ha jämställdhet. Det är en myt som har lyst så i ögonen på så många att många har blivit blinda för hur det faktiskt ser ut. Och det är ju så att väldigt många har haft väldigt lång tid på sig att göra väldigt mycket på det här området, och det har inte blivit gjort. Det är bara att konstatera. Vi har jämställdhetsmål som är tagna av riksdagen i full enighet, “Lika mycket makt” står det, “Vi ska ha lika mycket makt att forma samhället och våra egna liv, oavsett om vi är kvinnor eller män.”. Det är en jättebra formulering, hur jobbar man med den? “Vadå? Nä, nämen vi är överens.”. Förstår ni? Det är fyra undermål – det ska synas i samhället att kvinnor och män kan ha alla poster och positioner. Har vi kommit dit? Nej. Det nästa är ekonomisk självständighet ska vi kunna ha i livet och livet ut oavsett om vi är män eller kvinnor, alltså rättvisa löner och rättvisa pensioner. Har vi det? Nej. Det tredje är att vi ska dela lika på föräldraskapet och det obetalda arbetet. Gör vi det? Nej. Det fjärde är att vi ska utrota mäns våld mot kvinnor. Har vi gjort det? Nej, alltså är inte Sverige ett jämställt land och det är ingen åsikt – det är kunskap.

Det är en kunskap, sedan kan man ju möjligen ha åsikter. Men *** *** åsikterna, “sånt bryr jag mig inte om, jag tycker det är bra ändå”. Andra har åsikten som vi, “nu får vi lägga på ett kol extra här”. Det är att ha åsikter, men ni kan inte ha någon åsikt om huruvida Sverige är jämställt eller inte. Det är inte det, alltså så måste vi jobba på och det är inget konstigt med det. Sedan får väl Sverigedemokraterna tycka att det är extremism, men för oss som har, ja vad vi nu har och vad vi inte har jag vill inte gå in på det, men i allafall så är det väl ganska självklart att vi vill ha jämställdhet. ***

Och det är klart att den förändringen kommer att få konsekvenser på hela det politiska fältet och i hela samhället. Det kommer att få konsekvenser om vi ska arbeta mot det här målet. Precis som målet “hållbarhet” får konsekvenser om vi tar det på allvar så får jämställdhet konsekvenser om vi tar det på allvar. För det handlar om makt, om en grupp har mer makt så är det på bekostnad av att en annan har mindre. Och det är det vi ska ändra på, för vi ska ha lika mycket makt.

Det är det vi ser framför oss och det är dit vi vill, och det är därför vi måste använda politiken för att nå de samhälleliga mål som vi har. För att vrida utvecklingen från idéer om att “det är pengarna som är målet i livet” till att se att “pengarna är verktyget, medlet för att nå de politiska målen”. För oss är målet mänsklig utveckling.

Mänsklig utveckling och hållbarhet. Det finns inga andra mål. Det är vi som människor som ska få växa och vi måste göra det tillsammans med det jordklot som vi lever på. Och därför måste det finnas ett samhälle där vi har möjlighet att färdas väl. Och därför måste det finnas ett samhälle som ser med fullständig självklarhet att vi alla ska kunna få vara skapande människor. Och därför måste det finnas ett samhälle som förstår värdet av kultur.

Ett samhälle som förstår att kulturen är inte till för någon annan eller för något annat. Utan kulturen ska ha precis samma självständighet som vi säger att vi som människor ska ha. Kulturen är det kitt vi har i vårt samhälle, det är där vi utmanar våra tankar och våra idéer. Det är där vi skrider över gränser, det är där vi kan förmedla mellan varandra vad det är att vara människa. Det är där vi kan få växa.

Kulturen är kulturen nog. Kulturen är som kärleken. Kärleken är kärleken och kärleken kan aldrig ägas. Kärleken kan aldrig underställas någon makt. Kärleken har inget kön och kärleken har ingen ålder. Kärlekern är kärleken. Kärleken är det stora när vi vågar se varandra i ögonen. När vi ser människa, då växer vi.

Då växer vi och då skapar vi. Och då i en reservationslös kärlek som aldrig kan ägas så bygger vi den solidaritet och den trygghet vi behöver för att kunna färdas väl genom livet. Och det är det som är syftet och det är det som är feminismens mening. Målet är människan, målet är att få utvecklas som människa. Och det är att utveckla kärlek. Så därför så säger vi att feminismen behövs för kärlekens skull både i Europa och i Sverige. Och jag vill sluta med det, för att jag vill ge oss alla kärlek. För det är den kraft som gör att vi känner av det här stora i att vara människa. Det är den kraften som får oss att inse att det är inte genom att förminska oss till strateger och maktspelare i regeringsfrågan, det är inte det som förändrar världen. Det är inte genom att vi förminskar oss och tror att vi ska rösta taktiskt, det är inte det som förändrar världen. Vi kan aldrig rösta mot. Vi kan bara förändra världen genom att rösta för, genom att våga tro på våra visioner och våra värderingar och kärleken.

Vi ska göra det här tillsammans, vi ska skriva historia. Det kommer att stå i historieböckerna, “det blev ett fantastiskt feministiskt genombrott år 2014”.

Det kommer stå att “det började i Sverige”.

“Det syntes först i EU-parlamentsvalet och sedan i valet i riksdag, kommuner och landsting. Plötsligt så var det massa feminister som kom in i maktens rum och de inspirerade feminister världen över. Så i val efter val i land efter land så blev det sedan ideologiskt självständiga feministiska partier som kom in och påverkade. Och det i sin tur”, kommer det stå i historieböckerna, “var början på det paradigmskifte som så många hade längtat så länge efter”.

Och det är vi.

Det är vi som ska göra det här nu tillsammans. Ni har säkert sett, känt och hört att Feministiskt Initiativ går upp så här i medlemsantalet. Men vi måste bli fler, så nu ska jag rikta till er, slutligen, tre arbetsuppgifter: ena är, för dom som ännu inte är det, bli medlemmar idag. Det är på det viset som vi manifesterar det här feministiska genombrottet, genom att visa på att vi har ständigt stigande medlemsantal. Att bli medlem stödjer den här utvecklingen. Den andra är att ni ska prata med flera, ni kommer ha tid på er fram till EU-valet att prata med tre till. Om alla som röstade på FI i förra EU-valet gör det igen och ta med sig två-tre kompisar så är vi inne.

Det är inget svårt, det är bara att bestämma sig. Och sedan, styrkta utav EU-valsresultatet så går vi vidare, och då tar vi sikte på riksdagsvalet och kommun och landsting. Och då ska ni prata med sju till, ni har hela sommaren på er. Så när vi är framme i september så har ni pratat med tio, ni bockar av ni vet så där, ja. Då har ni pratat med tio. Om alla som röstade på Feministiskt Initiativ i förra riksdagsvalet gör det igen och tar med sig tio kompisar, då är vi inne med råge.

Det är inget svårt, det är bara att bestämma sig.

Den tredje uppgiften som ni har är att ni ska anmäla er som aktivister. I EU-valet så har vi valsedlar som är utlagda, men i riksdags och kommun och landsting har vi inte det. Det behövs oändligt mycket händer och fötter som ska säga “jag tar de där tre vallokalerna, jag går dit och lägger listor, jag går dit och kollar en gång mitt på dagen att ingen har snott dom.”. Förstår ni? Vi behöver alla hjälpas åt nu och det är som det är när det är viktiga saker, stora saker som vi behöver göra. Då behöver vi göra det tillsammans, då behöver vi känna av den skapande kraft som vi har i vår hand när vi går ihop och låter oss ledas av våra visioner och våra värderingar. Då växer vi, då växer samhället, då växer vi som människor. Det är det stora i det vi gör och vi behöver hjälpas åt. Tack ska ni ha.

Tack till Birgit Bidder för transkribering.