Det är nu vi formar framtiden. Feministbrev 139

15 april 2017

Det är nu vi väljer väg.

Det är problemformuleringen som följer på terrorattacken i Stockholm för drygt en vecka sedan som kommer att styra samhällets utveckling.  Både myndigheter och stora delar av media har fått välförtjänt beröm. Men vad tar vi fasta på? Är det manifestationen av de mångas öppna kärlek, solidaritet och respekt eller är det de reflexmässigt snabba politiska förslagen om repression? Det finns ett val och det valet kommer att forma vår verklighet för lång tid framåt.

Robert Egnell, professor vid Försvarshögskolan och chefredaktör för nätmagasinet Mänsklig säkerhet skrev efter attacken i Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/debatt) att  det inte finns några genvägar till säkerhet. När vi väl försäkrat oss om att våra myndigheter har tillräckliga resurser för att minimera risker så måste vi samtidigt konstatera att det faktiskt inte finns någon polis- eller försvarsbudget som kan garantera att vi inte kommer att se fler attacker. Han menade att vi måste lägga större kraft på att förebygga konflikter, på att förstå och hantera grundorsakerna till hat, radikalisering och våld, och på att hantera de brinnande konflikterna i bl.a. Syrien, Irak, Libyen och Jemen, de som i dagsläget fungerar som katalysatorer för radikalisering och terror.

Till det vill jag lägga att vi måste våga titta bakåt för att kunna se klart framåt. Som en direkt följd av terrorattackerna mot USA den 11 september 2001 gick USA och Storbritannien den 7 oktober gemensamt och med FN-stöd till angrepp mot talibanregimen i Afghanistan, som misstänktes härbärgera terrornätverket al-Qaida och dess ledare Usama bin Ladin. Den dåvarande USA-presidenten, George Bush, utropade kriget mot terrorismen. Den civiliserade världen stod mot den muslimska världen. Talibanregimen föll. Tillfälligt. Grunden till en växande islamofobi hade lagts. Permanent.

Ett och ett halvt år senare, i mars 2003, gick USA och Storbritannien till angrepp mot Irak. Denna gång utan FN-mandat, hävdande att Iraks ledare Saddam Hussein förfogade över massförstörelsevapen. Vilket FN:s vapeninspektörer visat var en lögn. Konsekvensen blev det irakiska civilsamhällets sönderfall, maktstrider som förde Assad till toppen, ett blodigt krig mot oppositionen och slutligen den islamska statens (IS) inträde på scenen, med ambitionen att bygga en regelrätt stat.

Kan någon påstå att den globala kampen mot terrorismen har varit framgångsrik? Ingenting kan någonsin ursäktas men allt har en historia. En politisk.

Den framväxande terrorn hänger ihop med historiska politiska skeenden, där kapitalismens globalisering gått hand i hand med majoritetens tro på militarism som kontroll och i förlängningen det militära våldet som lösning på konflikter. Idén om stormaktsdominans och marknadskonkurrens med militära medel har fått groteskt destruktiva konsekvenser. Idag är 65 miljoner människor på flykt i en allt större desperation i takt med att gränserna stängs.

– Vi kan inte upprepa scenariot som innebär att det först startas krig och sedan ”förvånas” över att dessa resulterar i flyktingar. Att man därpå vägrar att ta emot flyktingar är helt enkelt inte förenligt med demokratiska värderingar som tar mänskliga rättigheter, sörjbarhet och sårbarhet på allvar, uttryckte träffande Judith Butler på en konferens. (https://feministisktperspektiv.se/2017/04/11/flyktingar-ar-allas-ansvar/)

Inför USA:s invasion i Irak år 2003, var det hundratusentals demonstranter på gatorna världen över. I den svenska Riksdagen anklagade de krigsförespråkande partierna oss krigsmotståndare för att vi inte ville ”befria kvinnorna” utan hellre tog parti för Saddam Hussein!

Så lät det då och jag börjar oroa mig för hur det kommer att låta nu. I USA har Trumps kritiker börjat tala om att de, efter bombningarna i Syrien och i Afghanistan, äntligen kan börja kalla honom för president. Nu har han visat att han vuxit in i presidentkostymen. Att han kompenserar sina inrikespolitiska motgångar med en aggressiv utrikespolitik gör honom plötsligt accepterad av sina tidigare kritiker.

Här hemma börjar de politiska förslagen kantra alltmer åt det repressiva hållet. Visst finns det saker att göra. Jag hejar gärna på när det gäller att kommunerna ska upprätta handlingsplaner för att motverka våldsbejakande extremism, att informationsdelningen mellan myndigheter blir bättre och jag har inget emot att vi får fler lokala poliser, tvärtom! Men när jag hör förslag om fotbojor och fängslande av flyktingar så blir jag oroad på riktigt.

Kraven på ”hårdare tag” i namn av terroristbekämpning, tillsammans med återinförande av värnplikt och en miljardrullning till det militära försvaret, uppvisar en isolationism och nationalism som är helt kontraproduktiv i förhållande till de globala hoten.

Grundfrågan är – vad är det som skapar den desperation som vi ser att terrorismen är ett uttryck för? Vad är det som gör att människor väljer döden före livet? När övergår maktlöshet i destruktiv maktutövning? Hur kan vi tillsammans utgöra en bättre lösning?

Jag vill höra en framtidsinriktad politisk diskussion om detta innan vi ställs inför förslag som äventyrar både öppenhet och rättssäkerhet. Min utgångspunkt är att kärleken och solidariteten förenar oss, inte hot och hat.

 

 

 

 

 

 

Gudrun