Yttrande över utredningen ”Makt att forma samhället och sitt eget liv”

19 december 2005

Jämställdhetspolitiken mot nya mål. (SOU 2005:66)

Inledning

Samtidigt som det finns mycket tänkvärt och viktigt i den föreliggande utredningen – som avsnitten om kvinnors ekonomiska villkor, problemen med deltidsarbete och den illavarslande ekonomiska situationen som ensamstående kvinnor med barn befinner sig i – menar Feministiskt initiativ att det också finns grundläggande problem med det perspektiv som betänkandet intar. Framför allt menar vi att utredningens avståndstagande från en könsmaktförståelse och avståndstagandet från att vrida jämställdhetspolitiken i en mer feministisk inriktning är problematisk. En sådan inriktning av jämställdhetspolitiken som betänkandet därmed förespråkar menar vi innebär att jämställdhetspolitiken skulle ta ett steg bakåt, snarare än att bli mer effektiv och radikal. I detta yttrande tar vi i första hand upp dessa problem. Självklart finns det, trots de brister vi pekar på, viktiga bidrag till en fortsatt jämställdhetspolitik och det är viktigt att kvinnors villkor lyfts upp på den politiska dagordningen. Vi håller också med slutsatsen att arbetet med att institutionalisera jämställdhetsarbete är av största vikt för att inte förlora kompetens, engagemang och fart i den politik som ska se till att könsmaktordningen snarast avvecklas.

De invändningar som vi tar upp nedan handlar framför allt om tre avsnitt i utredningen.

  1. Begreppsanvändning: Vi menar att det i avsnittet om begrepp finns en sammanblandning mellan beskrivning av den rådande situationen och benämning av det mål politiken strävar mot. Detta får förödande konsekvenser för
  2. hur frågan om mäns våld mot kvinnor behandlas. Våra huvudinvändningar mot utredningen är här att vi menar att
    1. ett könsmaktperspektiv på mäns våld mot kvinnor måste anläggas. Vi menar också att
    2. utredningens argument om att ett könsmaktperspektiv hindrar effektiva åtgärder bygger på ett djupt och olyckligt missförstånd och att just utgå från ett könsmaktperspektiv när åtgärder utformas är oerhört viktigt. Vidare menar vi att
    3. även våld i samkönade relationer måste ingå i jämställdhetspolitiken. Vi tar dessutom upp
    4. avsaknaden av förslag på detta område och kommer med några förslag till åtgärder som omedelbart bör vidtas. Vi menar också att
  3. inrättandet av en ny jämställdhetsmyndighet utan könsmaktsperspektiv snarast vore kontraproduktivt för strävandena efter reell jämställdhet.

Utöver detta tar vi upp synpunkter på avsnitten ”makt och inflytande”, ”ekonomisk jämställdhet”, ”obetalt arbete och pappapolitik” samt ”jämställdhetsmålen”.

Om begrepp

Utredningens andra kapitel utgörs av en diskussion om begrepp och utgångspunkter för jämställdhetspolitiken. I denna del av betänkandet sägs att begreppen ”genussystem”, ”könsmaktordning” och ”patriarkat” handlar om ungefär samma sak. I grund och botten att det finns en strukturell samhällelig ordning mellan könen. Betänkandet slår också fast att denna strukturella förståelse utgör grunden för mainstreaming eller jämställdhetsintegrering som jämställdhetspolitiskt angreppssätt.

Samtidigt argumenterar betänkandet mot användandet av begreppet ”könsmaktordning”. Argumenten mot att använda just detta begrepp är att det är ”importerat” från en icke namngiven teoribildning, att det finns risk för att ”begreppen börjar fyllas med annan innebörd” och att innebörden i begreppet ”könsmaktförståelse” i utredningen ”Slag i luften” (SOU 2004:121) givits ”en mycket specifik betydelse utifrån en särskild inriktning inom den feministiska forskningen om mäns våld mot kvinnor.” (s. 59). Denna inriktning menar betänkandet vidare är ett snävare perspektiv än de som Kvinnofridsbetänkandet och sedemera propositionen Kvinnofrid utgick ifrån.

Argumenten mot ordet ”könsmaktordning” framställs alltså delvis som en slags omsorg om att begreppet inte fylls med felaktigt innehåll och delvis som ett implicit försvar mot vissa typer av ”snäva” feministiska inriktningar.

Det finns i betänkandet en medvetenhet om makten som formar relationerna mellan könen. Denna medvetenhet sträcker sig dock inte så långt som att inbegripa ett synliggörande av den konflikt maktobalansen leder till. Detta anser vi är att blunda för problemet att män och kvinnor inte har samma makt att forma samhället och sina egna liv. Att lösa detta problem så att alla blir nöjda är inte möjligt. Män måste släppa en del av makten och detta innebär en konflikt. Konflikt behöver dock inte betyda krig, som betänkandet menar. Med beskrivningar av konfliktperspektivet i termer av att ”könskonflikter bör odlas och förstärkas” och där ”relationen mellan könen kan förstås i termer av krig” värjer sig betänkandet mot en icke namngiven feminism och passar samtidigt på att stryka den senaste tidens kritik av feminism medhårs.

Betänkandet tar också avstånd från att tala om jämställdhetspolitiken i termer av feminism (s 62). Sammantaget innebär detta inte bara att betänkandet stoppar upp och dirigerar om utvecklingen av svensk jämställdhets- politik, utan att utredaren faktiskt förespråkar en politik som tar ett steg tillbaka i fråga om beskrivningen av hur relationen mellan kvinnor och män ser ut.

Eftersom utredaren samtidigt ansluter sig till en feministisk beskrivning av samhället, dvs. en beskrivning där män har mer makt och kvinnor mindre och därtill beskriver detta som en allomfattande struktur som påverkar kvinnor och män i alla livets situationer (s 52) kan vi inte riktigt förstå vitsen med att backa i fråga om användandet av ”könsmaktordning” – det enda begrepp som talar om en maktordning och därmed signalerar en strukturell maktförståelse av könsrelationerna. Det torde rimligen vara lättare att fylla begreppet ”genussystem” eller ”jämställdhet” med en annan förståelse än att kön och makt hänger samman, liksom att betydelsen i ordet för metoden ”jämställdhetsintegrering” skulle kunna förskjutas i den politiska diskussionen. På sidan 63 står: ”Den innebörd vi lägger i begreppet jämställdhet och hur denna innebörd översätts i strategin jämställdhetsintegrering är enligt vår bedömning mer radikalt än den innebörd som har lagts i begreppet könsmaktsperspektiv eller könsmaktförståelse.” Enligt vår mening är det ofruktbart att försöka göra begreppet jämställdhet till ett radikalt begrepp. Det har snarare fått en kvantitativ innebörd utan att makten synliggjorts. Könsmaktsordning är ett bra ord just för att det synliggör könet, makten och ordningen/strukturen i vilken könsmakten formas. Vi menar att detta begrepp dessutom blivit välkänt för en bred allmänhet. Jämställdhet är något vi vill uppnå, inte en beskrivning av dagens samhälle. Medan könsmaktordning är en beskrivning av hur det se ut idag och inte ett mål att uppnå. Samhällsanalysen skulle förlora på ett byte av begrepp från könsmaktsordning till jämställdhet i detta skede.

Paradoxen i att konflikten mellan könen inte till fullo erkänns i utredningen leder till att den blir en fortsättning inom ramarna för dagens jämställdhetspolitiska utrymme där samförstånd mellan könen är rådande strategi.

Betänkandet betonar också att mycket har hänt på jämställdhetsområdet. Vi håller med om att förändringar har skett, men vi har nu kommit till ett vägskäl och stannat till för att jämställdhetspolitiken inte längre verkar komma åt de problem som finns. Betänkandet ger uttryck för en önskan att politiken ska bli mer radikal och syfta till mer förändring men endast om samförståndsstrategin inte behöver rubbas. Men frågan är vilket form av samförstånd som förmår män att frivilligt avstå från högre lön på grund av kön för att nämna ett privilegium som män som ö
verordnade besitter.

Mäns våld mot kvinnor

a) Ett övergripande könsmaktsperspektiv är nödvändigt

Avsnittet om mäns våld mot kvinnor är ett av de längsta i betänkandet. Trots detta utmynnar kapitlet inte i några konkreta förslag. En stor del av avsnittet ägnas däremot åt att förhålla sig till hur mäns våld mot kvinnor ska förstås ur ett teoretiskt perspektiv. I detta avsnitt tar betänkandet avstånd från det perspektiv som beskrivs som en ”konsekvent könsmaktförståelse” och framför allt från det perspektiv som utredningen ”Slag i luften” utgår ifrån.

Då värnandet av varje medborgares – dvs. även kvinnors – kroppsliga integritet och frihet från våldsutsatthet är kanske det mest grundläggande ansvar som en stat har, räcker det inte med att konstatera att ”det har blivit bättre”. Ett påstående som det dessutom saknas empiriska belägg för.

Mäns våld mot kvinnor tar sig olika uttryck i olika sammanhang och kontexter. Gemensamt för detta våld är dock att det vilar på och upprätthåller mäns makt och kontroll över kvinnor. För att förstå det våld som män utsätter kvinnor för krävs därför en strukturell förståelse. Detta våld förekommer i alla kulturer och i alla samhällsklasser. En sådan strukturell förståelse av detta våld ligger också bakom FN:s resolution om eliminering av allt våld mot kvinnor, som ratificerats av Sverige. Att mäns våld mot kvinnor är strukturellt och handlar om makt innebär bland annat att det i samhället och i politiken finns uppfattningar om att det i vissa fall är OK att använda ett visst mått av våld mot kvinnor, och att kvinnor i vissa lägen får ”skylla sig själva” om de utsätts för våld eller sexuella övergrepp: exempelvis om de uppträder utmanande, säger emot eller vill skilja sig. Dessa föreställningar har, som Maria Wendt Höjer visar i sin avhandling, under lång tid präglat svensk politik och lagstiftning som rör mäns våld mot kvinnor. Forskning visar också att kopplingen mellan våldsutövande och manlighet även idag är stark (se t. ex. Connell 1995 ”Maskuliniteter”, Daidalos). Det handlar också om grundläggande förståelser av hur relationerna mellan kvinnor och män ser ut och om hur kärlek och sexualitet förstås. Det handlar om allt från att man säger till flickor som trakasseras av pojkar i skolan att ”han är nog kär i dig” till våldspornografi. Vi menar därför att en övergripande förståelse av mäns våld mot kvinnor som ett könsmaktsproblem är den enda vägen att gå för att komma fram till lämpliga sätt att möta kvinnor som är utsatta för detta våld och män som utövar våld och för att hitta vägar för att få slut på detta våld.

I kritiken av en könsmaktsförståelse av mäns våld mot kvinnor menar utredaren att det inte går att utgå från könsmaktordningen som ”enda förklaringen till mäns våld mot kvinnor som utesluter alla andra förklaringar”. Utredaren påpekar att ”alla kvinnor lever inte under samma villkor och en ensidig betoning på ojämlikheten mellan könen döljer andra förtryck. Många fenomen i samhället som drabbar kvinnor kan inte enbart förklaras som ett uttryck för könsmakt” (s. 408). För att stärka detta argument hänvisas i betänkandet till begreppen ”intersektionalitet” och ”hedersrelaterat våld”. Utredningen nämner här bl.a. Diana Mulinaris och Paulina de los Reyes forskning.

Tyvärr verkar utredningen ha misstolkat den teoretiska, empiriska och politiska förståelsen av begreppet intersektionalitet och den kritik som de forskare man hänvisar till, riktat mot just benämningen ”hedersrelaterat våld”.

Idén om intersektionalitet tar sin utgångspunkt i en förståelse av makt som en multidimensionell konstruktion där kön, klass, sexuell läggning och ras/etnicitet är konstituerande principer. Intersektionalitetsperspektivet innebär att det inte bara går att addera den ena förtrycksformen till den andra utan istället handlar det om en förståelse av hur olika maktordningar samverkar med varandra, hur de upprätthåller och förstärker varandra i en komplex interaktion.

Intersektionalitetsperspektivet kan användas för att belysa hur olika former av manlig överordning samarbetar för att vidmakthålla kontrollen över kvinnor. Debatten om ”hedersmord” och ”hedersrelaterat” våld exemplifierar på ett tragiskt sätt just hur könsförtrycket avgränsas, definieras och förklaras inom ramen för skilda kulturella rum. Benämningen ”hedersmord” och ”hedersrelaterat våld” associerar metaforiskt till värderingar och traditioner som skulle göra kvinnomord, våld mot kvinnor och kvinnoförtryck till sanktionerade handlingar inom andra kulturer. Med andra ord förklarar man våld mot kvinnor från sk. ”hederskulturer” med kultur snarare än med könsmakt. Denna konstruktion av kvinnoförtryck som en kulturell handling gör det möjligt att avgränsa våldet det till specifika kulturer. En konstruktion som ligger till grund för föreställningen om att patriarkaliska strukturer endast förekommer inom vissa kulturella ramar som dessutom antas existera inom fasta nationella gränser. Utifrån denna konstruktion betraktas till exempel det förtryck och våld som förekommer i Sverige som en anomali medan det förutsätts vara en legitim handling i andra kulturer. Alternativt antas det att kvinnoförtyck och våld som förekommer bland invandrare har sin grund i traditioner och värderingar från hemlandet oavsett vistelsetid i Sverige.

Följderna av utredningens missuppfattning av begreppet intersektionalitet och användning av ”hedersrelaterat våld” som ett bevis på att det finns olika sorters våld är allvarliga. Föreställningen om att invandrade kvinnor är offer för patriarkala värderingar från sina hemländer blir en täckmantel för rasistiska och patriarkala strukturer i Sverige som gör det möjligt att brott mot kvinnor upprepas gång på gång. Att förlägga patriarkatet i en annan kultur och att avgränsa det till specifika platser utanför Sverige är därför inte bara en förenkling utan också ett uttryck för det traditionella feministiska tänkandets tillkortakommanden när det gäller att teoretiskt och politiskt förhålla sig till kvinnors differentierade erfarenheter av underordning.

Utgångspunkten borde här istället vara att kvinnors erfarenheter av våld, hot och tvång måste analyseras i ljuset av generella strukturer av könsförtryck och maktutövning i ett etniskt segregerat samhälle. En viktig dimension i problembilden är att flickorna och deras föräldrar definieras som kulturellt, etniskt och religiöst avvikande i det svenska samhället. Stigmatisering och viktimisering är just centrala komponenter i den process som konstruerar personer med invandrarbakgrund som annorlunda. Det gäller därför att synliggöra de specifika problem som drabbar många flickor och unga kvinnor i Sverige idag och att utmana majoritetssamhällets kulturrelativistiska paternalism som förringar brott riktade mot kvinnor och barn.

b) Effektiva åtgärder kräver ett könsmaktperspektiv

Betänkandet menar, till skillnad från oss, att en könsmaktsförståelse hindrar effektiva åtgärder. Detta, menar vi, är ett missförstånd. En könsmaktsförståelse är inte en behandlingsmetod utan en beskrivning av hur samhället ser ut som i sin tur bör påverka hur åtgärder utformas. När en våldsutsatt kvinna söker hjälp ska hon bemötas och få hjälp. Med kunskaper om könsmaktordningen föreslås då inte att hon ska gå tillbaka till mannen, att hon ska ”försöka igen” eller att hon ska ha samarbetssamtal med den man som slagit henne. Med dessa exempel vill vi visa att en könsmakts- förståelse ger vid handen en viss insikt och tolkningsram, men inte ett enkelt recept på hur en enskild individ ska bemötas och få hjälp. Hjälpen till kvinnan blir förstås olika utifrån andra omständigheter: har hon barn,
har hon ett eget skyddsnät/kontaktnät, har hon missbruksproblem, har hon arbete, etc. etc. Samma sak gäller självfallet den våldsutövande mannen. Mannen har begått ett brott och ska lagföras, därefter ska han självklart erbjudas den kriminalvård han behöver. Här innebär ett könsmakts- perspektiv en förståelse av mannens brott som en del av en samhällelig struktur, att det handlar om grundläggande tankar och föreställningar om kvinnor, manlighet och våld. Självklart kan man inte ignorera att en man som slår även kan ha problem med missbruk, ekonomi eller psykisk sjukdom och självklart ska dessa problem också behandlas. Snarare handlar ett könsmaktsperspektiv om att inse att det brott han begått inte löses enbart med hjälp av behandling mot missbruksproblem eller något annat.

En grundläggande och övergripande könsmaktsförståelse är också viktig för att kunna stävja och motarbeta mäns våld mot kvinnor. En förståelse av att det är vissa grupper av män som slår, sk. avvikarförståelser gör det exempelvis omöjligt att tala om och diskutera mäns våld mot kvinnor på ett effektivt sätt, och att försöka förändra synen på kvinnor, våld, sexualitet, manlighet. En vanlig paradox är exempelvis när man informerar skolelever att flickorna får budskapet att ”alla kan råka ut för mäns våld mot kvinnor” medan man till pojkarna säger att ”det är nog inte du, men…”. Detta, tillsammans med föreställningar om att det framför allt är sjuka män, invandrade män och missbrukande män som slår, innebär att ”vanliga” män inte behöver förhålla sig till detta.

c) Arbetet mot mäns våld mot kvinnor måste omfatta även våld i samkönade relationer

Utredningen anser inte att det är jämställdhetspolitikens uppgift att hantera våld i samkönade relationer. Vidare säger utredaren att det är tveksamt om det går att överföra en könsmaktförståelse för denna typ av våld: ”Jämställdhetspolitikens uppgift är, utifrån dess begränsade resurser, verka för en jämlik relation mellan kvinnor och män som grupper”, står det att läsa på sidan 419. Utredaren ger här uttryck för ett heteronormativt synsätt på jämställdhetspolitik där man tycks ha glömt bort det faktum att hbt-kvinnor och personer med olika könsuttryck finns överallt i vårt samhälle och måste varje sekund av sina liv förhålla sig till könsmaktordning och till mäns våld mot kvinnor. Samkönade relationer går inte att separera från könsmakt. Med det menar vi att det inte går att isolera samkönade relationer och maktstrukturer som uppstår i dessa från en könsmaktförståelse. Det går inte heller att isolera våld i samkönade relationer från de rådande synsätt som finns i samhället om hur relationer ska se ut/konstrueras och inte heller från det våld män använder i syfte för maktutövning och kontroll över kvinnor. Utredningens beskrivning ser inte heller till de olika positioner kvinnor och /eller personer med olika könsuttryck tilldelas i ett samhälle där könsmaktordning råder. Homo- bi- transpersoner och personer vars könsuttryck inte överensstämmer med uppfattningen om manlighet/kvinnlighet och som utsätts för våld av sin partner ska ha rätt till jourboende, brottsofferjour, rådgivning och hjälp utifrån genusspecifika behov för hbt-personer. Feministiskt initiavtiv har i sin rapport I skuggan av våldet påpekat nödvändigtheten och behovet av kunskap och kompetens om de specifika villkor som rör hbt-personers livssituation i ett relativt homofobiskt samhälle. Vi anser att hatbrott är ett uttryck för de rådande könsmakstrukturerna. Vi menar att våld i samkönade relationer är en uppgift för jämställdhetspolitiken och ska behandlas som sådan.

d) Bristen på förslag och sveket mot kvinnojourerna

Som konstaterats mynnar diskussionen om mäns våld mot kvinnor i betänkandet inte i några konkreta förslag, utöver stöd till en del av de förslag som lagts i betänkandet ”Slag i luften”.

Till detta kommer att betänkandet tar avstånd från att öka medlen till frivilligorganisationer. Detta är ett djupt olyckligt förslag. Självklart är det så att ansvaret för att hjälpa utsatta kvinnor och barn åligger kommunerna och att ideella insatser inte kan ersätta eller befria kommunerna från detta ansvar. Däremot har de ideella kvinnojourerna länge utgjort den enda tillflykten för utsatta kvinnor i många delar av landet. Totalt finns idag, som sägs i betänkandet, kommunala kriscenter endast i fyra kommuner i hela landet. De ideella jourerna besitter dessutom en stor kompetens som bör tas till vara även framledes. De ideella kvinnojourerna utgör också ett viktigt komplement till de kommunala jourer och insatser som finns. Som påpekas i SOU 2004:117 ”Nationellt kunskapscentrum” på sidan 59-60 så är det många utsatta kvinnor som inte vill vända sig till en jour där de blir registrerade av myndigheter. Det finns alltså en risk med att inte ha ideella jourer parallellt med eventuella kommunala jourer. Dessutom måste det betraktas som en akut fara om kommuner inställer ekonomiska bidrag innan man utarbetat bra och kompetenta egna alternativ.

Bristen på förslag är djupt olyckligt då detta är ett område som är i akut behov av åtgärder. Vi vill därför peka på en del åtgärder som snarast borde genomföras.

  1. Socialtjänstlagen bör skärpas så att utsatta kvinnor och barn – oberoende av bostadsort – ska ha tillgång till hjälp, stöd, respektfullt bemötande och skyddat boende i sitt närområde. Socialtjänstlagen måste därför innehålla en tvingande paragraf där alla kommuner ges i uppdrag att själva, eller i samarbete med andra näraliggande kommuner, se till att det finns en samordningsenhet (ideell eller kommunal) som kan bistå utsatta kvinnor och barn. I de fall där hjälpsökande talar annat språk än svenska skall hon ha rätt till tolkhjälp. All jourverksamhet skall bygga på ett antirasistiskt perspektiv. I samband med lagändringen måste staten skjuta till pengar till kommunerna för detta ändamål.
  2. Skyddet för kvinnor som utsätts för hot om våld skall stärkas, genom att efterlevnaden av besöksförbud skärps. För personer som dömts till besöksförbud för våld mot partner ska fotboja utfärdas och den drabbade får frivilligt använda ett armband med ett larm som utlöses av fotbojan. Larmet utlöses också hos polisen som ska åtgärda det faktum att personen bryter mot besöksförbudet.
  3. Varje kommun ska åläggas ansvarar för samordningen mellan myndigheter i ärenden som gäller mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer. Utsatta kvinnor ska inte själva behöva sköta denna samordning.
  4. De tjänster som innefattar ett specifikt ansvar för frågor om mäns våld mot kvinnor och barn och våld i nära relationer vid alla berörda myndigheter ställs krav på kunskaper om mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer och de olika uttryck detta våld kan ta sig beroende på kvinnors olika positioner. Innehavare av sådana tjänster skall få fortlöpande utbildning.
  5. Män/partners som utövar våld ska har rätt till hjälp inom ramen för kriminalvården. Hjälpen måste innefatta ett HBT-, antirasistiskt- och könsmaktsperspektiv.
  6. Staten måste ta ansvar för att det inrättas resursjourer som kan ta emot de mest utsatta kvinnorna, exempelvis missbrukare, psykiskt sjuka och prostituerade. Personal på kvinnojourer ska utbildas i hur de ska bemöta och slussa vidare hjälpsökande de själva inte har resurser att ta emot.
  7. Kommunernas ansvar för att hjälpa, stödja och skydda de kvinnor och män som är utsatta för våld i samkönade relationer, måste bli tydligare.
  8. Det krävs en förstärkning av elevvårdspersonal – kuratorer, psykologer och skolsköterskor – på skolor. Denna personal skall omfattas av kompetenskrav så att de har förutsättningar för att kunna identifiera de barn som är offer för mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer
    . Den kompetensen ska innefatta ett genus-, HBT- och antirasistiskt perspektiv.

Organiseringen av jämställdhetspolitiken

Utredningen föreslår att det ska inrättas en ny myndighet med fokus på jämställdhetsfrågor. Detta anser vi är ett mycket positivt initiativ. En sådan myndighet behövs för att samordna och övervaka jämställdhetsarbetet. En ökad institutionalisering av jämställdhetspolitiken är önskvärd för att det gör det svårare att kringgå bestämmelser och påbud i olika jämställdhetspolitiska frågor, likaså kräver en sådan övervakning att resurser faktiskt avsätts för detta arbete. Till exempel är en övervakning av kommunernas sätt att bemöta och hjälpa kvinnor utsatta för mäns våld mot kvinnor av största vikt. En myndighet kan också exempelvis fungera som en mötesplats mellan forskning och praktik samt granska andra myndigheter ur ett jämställdhetsperspektiv.

Samtidigt som en ny myndighet definitivt måste betraktas som en statushöjning för jämställdhetspolitiken, vill vi samtidigt påpeka att en jämställdhetsmyndighet måste få ytterst tydliga direktiv och en tydlig politisk inriktning. Mot bakgrund av den förvirring och ambivalens som speglas i betänkandets inledande diskussion om begrepp menar vi att det vore riskabelt att inrätta en myndighet utan att ge ett tydligt mandat att verka mot könsmaktordningen och att inte väja för de konfliktsituationer som kommer att uppstå om man tar problematiken med mäns överordning på allvar.

Jämställdhetsombudsmannen är en myndighet som under de två senaste ombudsmännen Lena Svenaeus och Claes Borgströms ledning tagit strid för kvinnors rättigheter. Här har konflikter agerats ut i det politiska och juridiska systemet Barnmorskemålet, frågor om uppsägningar av gravida kvinnor och andra frågor har belysts och prövats. Även om systemet uppvisat brister i att hantera problematiken har JämO inte vikt från sitt ansvar att driva frågorna vidare och att ta de konflikter som uppstår. Här vill vi gärna betona två faktorer som kan ha betydelse.

  1. JämO:s mandat är reglerat i jämställdhetslagen.
  2. JämO:s ansvarsområde är arbetsmarknaden, ett område där konflikt/tvist/förhandling (mellan arbetsgivare och arbetstagare) redan är ett institutionaliserat sätt att arbeta på.

En liknande institutionalisering av konflikt/tvist/förhandling fast på andra områden än de som styrs av jämställdhetslagen bör övervägas innan en ny jämställdhetsmyndighet sjösätts. Man bör också överväga formerna och verksamhetsområdena för en jämställdhets- myndighet, eftersom det är viktigt att en sådan myndighet inrättas på ett sätt som ger kraft och möjlighet att driva en feministisk jämställdhetspolitik, snarare än att bli ett jämställdhetspolitiskt alibi för att inte göra så mycket, eller i värsta fall att användas mot krafter som strävar i riktning mot en radikal jämställdhetspolitik. En tydlighet i att ett könsmaktsperspektiv ska vara vägledande för en ny myndighet menar vi därför är av yttersta vikt.

Likaså är det viktigt att öka den politiska tyngden i jämställdhetspolitiken, om man inte vill ha en byråkrati som självsvåldigt får tolka innebörden av vad jämställdhet innebär. Nuvarande jämställdhetsminister Jens Orback är samtidig demokrati-, storstads- och integrationsminister. Vi anser att detta innebär att jämställdhetsfrågorna får alldeles för lite tid och utrymme på politikens högsta nivå. Att jämställdheten får rymmas på en bit av närings- departementet är inte heller acceptabelt. Vi vill att detta förändras så att jämställdhets- frågorna får ett eget departement och en minister som inte delar detta område med flera andra områden. Härmed skulle jämställdhetsfrågorna få det statuslyft de så väl behöver och jämställdhetspolitiska förändringar skulle bli lättare att genomföra.

Om makt och inflytande

Att synliggöra var och hos vem makten finns är viktigt för att kunna förändra maktobalansen mellan könen. En svaghet i detta kapitel är avsaknaden av ett synliggörande av andra maktordningar än kön. Endast på två ställen i kapitlet nämns andra maktordningar. Dels avsnittet om Sametinget och det samiska samhället och dels en kommentar angående i vilken utsträckning utlandsfödda har maktpositioner i Sverige. I det senare nämns dock inte ens om dessa utlandsfödda är kvinnor eller män. Vi menar att det är nödvändigt att tala om hur olika komplexa maktordningar interagerar med varandra och därmed också inta ett intersektionellt (se ovan) förhållningssätt till makt. Dessutom är förslagen till fortsatt arbete i denna fråga enbart koncentrerade på representation vilket är en otillräcklig indikator på kvalitativ jämställdhet.

Utredaren skriver om Sametinget och det samiska samhället ur ett jämställdhetsperspektiv. Vi vill uppmärksamma detta och tycker det är bra att samiska kvinnor och män inte undantas från (det svenska) jämställdhetsarbetet. Det är uppenbart att det finns mycket att göra på området men utredningens föreslagna åtgärd är ändå bara att stödja det jämställdhets- arbete som pågår i det samiska samhället. Vi förstår till viss del utredarens ovilja att engagera sig och ta initiativ i samiska jämställdhetsfrågor eftersom kunskapsbristen på området är skriande, vilket i högsta grad försvårar för förändringsarbetet och kräver omedelbara åtgärder. Kanhända är utredaren också rädd att lägga sig i för mycket, vilket efter hundratals år av diskriminering och kränkningar av samer i Sverige kan vara förståeligt.

Det är viktigt att de åtgärder som vidtas inte bara bygger på gissningar. Vi föreslår därför att en utredning tillsätts med syfte att kartlägga samiska kvinnors levnads- förhållanden. En liknande utredning har redan gjorts i Norge: Kvinnenes situasjon i reindriften – vurdering av tiltak för å utvickle en mer målrettet og faktisk likestillning i reindriften, skriven av Máret Sára, som kan fungera som inspiration. Vi vill dock utvidga området till att även handla om de samiska kvinnor som inte är aktiva renskötare.

En åtgärd som inte heller nämns i utredningen men som vi menar kunde förväntas vara central är en förändring av rennäringslagen (RNL). Problemet med denna tas upp i Andrea Amfts avhandling som av annan orsak refereras i utredningen. I korthet kan sägas att denna lag genom sitt användande av begreppet ”husfolk” gör den renskötande mannen till husbonde över sin fru och sina barn, sitt husfolk, och kvinnan underordnas härmed mannen. Det brukar heta att alla lagar i Sverige är könsneutrala, RNL är dock som synes inte det. En revidering av denna lag bör vara av högsta prioritet.

Om ekonomisk jämställdhet

Utredaren skriver i detta kapitel att en framtida och trolig ökad efterfrågan av kvinnodominerade yrken kommer leda till höjda löner i dessa yrken. Vi anser inte att det är efterfrågan som är problemet med kvinnors löner utan statusen och värderingen av densamma. Historiskt sett har inte efterfrågan lett till jämställda löner, vilket tyder på att det inte är efterfrågan det sitter i. Även när lärare var ett bristyrke för några år sedan var lönerna inom den kategorin ojämställda. Det handlar egentligen om att värdera kvinnors arbete lika högt. En sådan statushöjning bör dock inte ske med det enda syftet att locka fler män till yrket, och inte heller tvärtom, att män ska lockas till yrket enbart för att höja dess status.

Om obetalt hemarbete och pappapolitik

På området obetalt hemarbete och pappapolitik anser vi att den nuvarande offentliga statistiken är bristfällig och bör inkludera dels i vilken omfattning män och kvinnor tar ut obetalda föräldraledighetsdagar och dels i vilket sammanhang män tar ut föräldraledighet. I annat fall blir det svårt att se den reella ökningen av mäns uttag av föräldraledighet då det enligt utred
ningen verkar finnas grund att anta att kvinnor i samma takt ökar sitt uttag av obetalda dagar medan män nästan uteslutande tar ut dagar då ersättning utgår.

Utredningen slår fast att kvinnor minskat sitt obetalda hushållsarbete samt ökat sitt förvärvsarbete. Samtidigt har omsorgsarbetet om äldre anhöriga ökat och det är främst äldre kvinnor (makar) och medelålders döttrar/svärdöttrar/släktingar som står för denna omsorg. Detta kan förmodligen kopplas till kvinnors överrepresentation i långtidssjukskrivningarna, eftersom kvinnors totala arbetsbelastning (och ansvarstyngd) troligen ökat. Med det faktum att män inte ökat sitt obetalda hushållsarbete så är det befogat att anta att jämställdheten i vardagen inte ökat utan att kvinnors minskade arbetsinsats hemma snarare kan bero på att tiden inte längre räcker till. Vi instämmer delvis med utredarens förslag att det omgående bör startas en konsekvensanalys kring detta. Men vi anser att en sådan analys eller utredning bör behandla både kvinnors hälsa, arbetsbelastning och ansvar för omsorg och vilka konsekvenser detta har för olika grupper av kvinnor. I en sådan utredning bör även ett fokus på heltidsmåttet och vad en heltid faktiskt innebär i arbetsbelastning för traditionella kvinnoyrken finnas med.

Då utredningen slår fast att de som äldreomsorgen riktar sig till, vårdtagarna, själva föredrar att få offentlig omsorg istället för anhörigvård, och då vi kan misstänka att anhörigvården slår hårt på kvinnorna i Sverige, är vår slutsats att ett återförande av en stor del av ansvaret för äldreomsorgen till den offentliga sektorn är en nödvändighet. Det är också av allra högsta vikt att se denna problematik som en jämställdhetsfråga, vilket hittills inte varit fallet. Anhörigvård måste stå på en frivillig grund från båda håll, inte på en grund av bristfällig offentlig vård.

När det gäller inkomster och inkomstbortfall menar vi att utredningen har en alltför snäv syn på pengar. Att par med hög inkomst förlorar mer i rena pengar på ett jämställt uttag av föräldradagar innebär inte att det inte finns ekonomiska aspekter bakom låginkomsttagares val. Utredaren tar för lätt på det faktum att låginkomsttagare har mindre marginaler och därmed känner av förändringar mer än andra, även om det självklart kan skilja mycket i villkor och marginaler även inom denna grupp. Det bör föras en diskussion om hur de med lägst inkomster ska få bättre förutsättningar. Inte minst med tanke på att ekonomi är ett av de vanligaste argumenten för ett ojämställt uttag av föräldraförsäkringen. Detta kommer detta inte längre vara ett problem kopplat till kön när kvinnors löner ligger på samma nivå som mäns, men fram tills dess att vi är där bör det utvecklas bättre förutsättningar för låginkomsttagare att dela lika på föräldraförsäkringen.

På sidan 263 presenterar utredaren själv ett av de kanske allra starkaste argumenten för en individualiserad föräldraförsäkring: ”Att kvinnor tar ut det mesta av föräldraledigheten och att de gör det under längre perioder och mer koncentrerat än män, innebär större risk för frånvaro från arbetsplatsen. Denna högre frånvarorisk är sannolikt något som arbetsgivarna tar hänsyn till vid anställningar, löneförhöjningar och befordringar, vilket leder till sämre villkor för kvinnor oavsett om de väljer att skaffa barn eller inte. Men när alla familjer fattar sina beslut som är rationella på familjenivå och på kort sikt, får arbetsgivarna allt större skäl att fortsätta särbehandla kvinnor, vilket i sin tur innebär att familjerna får ännu större skäl att låta kvinnorna ta största delen av föräldraledigheten.” Vi anser att denna onda cirkel måste brytas och att det måste till viktiga politiska beslut för att lyckas med det.

Vi vill också betona det utredaren slår fast på sidan 268 om att en ökad kvotering tillsammans med en förlängning av föräldraförsäkringen riskerar att aktivt motverka kvoteringen och dess syfte.

Om de jämställdhetspolitiska målen.

Utredningen ger förslag på nya jämställdhetspolitiska mål, och det övergripande målet är ”Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv”. Vi är positiva att makten på detta sätt synliggörs redan i det övergripande målet. Det finns dock inga indikatorer på om detta mål uppnåtts, vilket gör att det hänger lite i luften.

Delmålen anser vi är relativt bra formulerade och genomtänkta. Det första delmålet, om aktivt medborgarskap, skulle dock vinna på att inkludera maktbegreppet för att möjliggöra för indikatorer inriktade på kvalitet. Det räcker inte med att makten finns med i det övergripande målet.

Vi vill framhålla delmålet om arbete och ekonomi som särskilt positivt. I detta ersätter begreppet ekonomisk självständighet det tidigare begreppet ekonomiskt oberoende som syftat på det icke könsneutrala oberoendet av en mans försörjning. Dock anser vi att utbildning som omfattas av målet enligt målkommentarer och indikatorer även borde ha uttryckts i målet självt. Exempelvis på följande sätt: Utbildningen ska genom alla stadier uppmuntra till könsöverskridande val och ge elever/studenter verktyg att se och förändra det patriarkala samhället.

I det första delmålet uttrycks att kvinnor och män ska har ”rätt och möjlighet” att utöva ett aktivt medborgarskap etcetera. I de tre följande delmålen har ”rätt och möjlighet” försvagats till enbart ”möjlighet”. Exempelvis ska vi ha samma möjlighet att ge och få omsorg utan att underordnas. Vi vill att det i dessa tre mål ska stå just ”rätt och möjlighet”. För att vara vägledande i jämställdhetspolitiken måste målen vara precis så skarpa att de verkligen är användbara.

Bristen på medvetenhet om och synliggörande av andra maktordningar än kön har vi tidigare påpekat. Detta gäller tyvärr även för målen. Dessutom är indikatorerna för måluppfyllande enbart kvantitativa, vilket vi menar inte är tillräckligt. Kvantitativa data kan inte mäta kvalitativ jämställdhet på ett tillfredsställande sätt. Om kunskap inte redan produceras om mer kvalitativa indikatorer bör detta göras å det snaraste. Forskare kan anställas med uppdrag att löpande ta fram data om inte SCB har denna kapacitet.

Anna K Eriksson, medlem i Fi
Devrim Mavi, medlem och talesperson i Fi
Emma Andersson, medlem i Fi
Gudrun Schyman, medlem och talesperson i Fi
Meriam Chatty, medlem i Fi
Sara Rosberg, medlem i Fi
Sofia Karlsson, medlem och talesperson i Fi