En skam för jämställdheten

5 februari 2010

Sällan har väl Birgitta Ohlsson upprört så många som när hon meddelade att hon tackat ja till att bli minister samtidigt som hon är gravid. Debatten är ett talande exempel på klokskapen i den gamla feministiska parollen att det personliga är politiskt.

Kvinnors kroppar och livsval är politik på högsta nivå. Vi skriver nu 2010 och de flesta i Sverige bekänner sig, åtminstone officiellt, till jämställdhet. Så hur låter det när en modern kvinna vill forma sitt eget liv och deklarerar att hon vill vara både minister och mamma år 2010?

Att representanter för Kristdemokraterna uttrycker sin oförståelse är jag inte förvånad över. Kjell Eldensjö, riksdagsledamot för KD, är övertygad om att han och hans fru skulle ha varit överens om ett annat beslut än Birgitta Ohlssons: 
”Vi skulle inte ha tagit ett sådant beslut. Om min fru varit i den situationen hade hon inte gjort det, och jag skulle ha hållit med henne. Det är viktigt med barnen, det är ingen tvekan om det”. 
Vilket beslut han skulle fattat om det hade varit han som blivit utsedd till minister samtidigt som hans fru väntade barn framgår inte. Jag misstänker att han glad i hågen åkt till Bryssel och mötts av några klappar på ryggen av sina manliga kostymkollegor.

Det som däremot är förvånande och mycket oroande är att kvinnor i framstående positioner kritiserar Ohlsson för hennes beslut. Eva Sternberg, familjedebattör och grundare till stiftelsen Kvinnor kan, uttryckte sig så här: ”Birgitta Ohlssons beslut att tacka ja till jobbet som EU-minister är inget annat än tragiskt. Hon är inte bara en farlig förebild. Hon visar också att hon inte har förstått något om sig själv, om livet och vad det innebär att bli förälder.”

Ledarskribenten Hanne Kjöller på Dagens Nyheter utmålar Birgitta Ohlsson som en dinosaurie: ”Oavsett manlig modernitet är detta med att få barn en av de mest känslostormande upplevelserna i livet för de flesta kvinnor. Kvinnor, precis som dinosauriehonor, fylls av omhändertagandehormoner oavsett hur moderna deras män är. Jag tror inte att barnet mår det minsta sämre av att tas om hand av sin pappa eller någon annan vårdnadshavare direkt efter förlossningen. Men jag undrar hur många mammor som mäktar med att vinka adjö till den lilla och åka direkt från BB till en nattmangling i Bryssel. Det ska nog till en hårdhudad dinosauriemamma till det. Om ens det”.

Det verkar vara väldigt svårt att begripa att det i de allra flesta fall faktiskt finns TVÅ föräldrar som har både hjärna och hjärta, som har alla nödvändiga resurser för att ta hand om ett barn. Vem tror att en manlig förälder står känslokall med ett nyfött barn i sin famn? Hanne Kjöller undrar hur många mammor som mäktar med att vinka adjö till den lilla och åka iväg till nattmangling i Bryssel. Hon undrar inte ett ögonblick över hur den nyblivna pappan känner det. Varför det? Kanske står Kjöller ändå på Eldensjös och Kristdemokraternas reaktionära sida när det gäller heterosexuell familjebildning.

Det är beklagligt att se hur personer som på ytan säger sig vilja se jämställdhet samtidigt fortsätter att moralisera över kvinnor som väljer att forma sina liv på ett annat sätt än vad den traditionella könsrollen erbjuder.

Jag tror inte att samma lösning passar alla. Men vitsen med jämställdheten är ju att vi alla, både kvinnor och män, ska ha friheten att välja, själva. En förutsättning för det är naturligtvis att föräldraförsäkringen är knuten till individen, precis som alla andra socialförsäkringar. Hur varje förälder sedan väljer att utnyttja ”sin” del (i början, senare, enskilt, tillsammans, osv) är upp till var och en ? oavsett kön.

Det finns mängder av mammor som berättar om att den så kallade mammarollen är hårt styrd av normer för hur en ”riktig mamma” ska vara. De mammor som ser det som en självklarhet att dela föräldraskapet lika med den andra föräldern berättar om hur de ifrågasätts – inte minst av andra mammor. Medan pappor som bryter mot den stereotypa, helt eller delvis frånvarande, papprollen – blir påhejade av alla. Men kvinnor som blir ministrar mitt under graviditeten eller gör andra otraditionella val får knivhugg i ryggen. Det är en skam!

Publicerad på SVT Debatt 2010-02-05