”Kuken är feminist” – om hur kvinnor i politiken framställs i media

14 oktober 2005

Den senaste tiden har media varit full av Fi och det är inte någon drömbild som målats upp. Att media ska granska politiska partiers program och ståndpunkter är nog de flesta överens om, men varför blir bilden som tonar fram av feminism och kanske framför allt av Fi:s företrädare så grov? Fi har frågat statsvetaren Maria Wendt Höjer några frågor om hur kvinnor i politiken framställs i media, och hur hon tolkar mediebilden av Fi.

Fi: Du har börjat med ett forskningsprojekt om kvinnor i valrörelsen. Vad handlar det om?

MWH: Det handlar om hur kvinnor i politiken framställs i medier och i det valmaterial som partierna själva tar fram. Jag kommer också att intervjua kvinnor från olika partier för att försöka ta reda på hur de förhåller sig till medier och vilka strategier de använder sig av. Den stora fråga jag vill diskutera är hur politiken sexualiseras och på vilket sätt detta kan vara ett demokratiproblem. Hur påverkas kvinnors villkor och möjligheterna till ett jämlikt medborgarskap?

Fi: Vad kan du säga om hur just Fi har framställts i media?

MWH: Det mest uppenbara är kanske att uppmärksamheten har varit enormt stor, men samtidigt att en ganska liten del av rapporteringen handlar om politiska och ideologiska frågor. Och det kanske inte är så förvånande. På många sätt har framställningen av Fi stora likheter med hur kvinnor i politiken och kvinnors politiska organisering har framställts genom historien – som på olika sätt avvikande eller ”fel”. De gör på fel sätt, deras frågor är egentligen inte politiska, och deras drivkraft är heller inte i grunden politisk. Den mycket gamla tankefiguren att kvinnor som ger sig in i politiken egentligen inte är intresserade av sakfrågorna utan vill ha något annat – uppmärksamhet, en karl, framgång – är tillbaka! Och så finns det en utbredd upptagenhet i medier med det faktum att företrädarna för Fi är just kvinnor: återkommande anspelningar på och diskussioner av, sexualitet, kropp, kläder och utseende. Sexualiseringen är påfallande.

Fi: När du säger att kvinnorna i Fi sexualiseras, hur menar du då?

MWH: Det handlar om att kvinnor reduceras till sitt kön, och om att kvinnokroppen görs till ett objekt för mäns blickar. Detta kan sker på många olika sätt, exempelvis genom den ofta förekommande granskningen och värderingen av kvinnornas kroppar. De är antingen för snygga eller för fula, för kvinnliga eller för okvinnliga. Antingen liknas organiseringen vid, som en skribent uttrycker det, en miss Universum-tävling fylld med söta men dumma brudar. Eller så beskrivs de som sura, gamla, misslyckade, oattraktiva och okvinnliga. Det är på det sättet en granskning där kvinnor har svårt att falla väl ut. Men det finns också en annan form av sexualisering som är mer smygande och som finns i själva språket: i de ord som används. Det handlar inte bara om att kvinnorna ofta beskrivs som ”mediekåta”, utan det finns också en markant förtjusning i att använda dubbeltydiga ord även i texter som handlar om de politiska sakfrågorna. Kvinnorna är ofta ”villiga”, ”ställer alltid upp”, ”säger aldrig nej”, de flirtar och bjuder upp. Och så vidare.

Fi: Är det här speciellt för Fi eller beskrivs andra kvinnor i politiken på detta sätt också?

MWH: Jag kan nog svara bättre på den frågan om ett år, när jag har hunnit längre i min forskning. Men jag tror nog att det finns både likheter och skillnader. Det är kvinnorna som får representera ”könet” i politiken – oavsett vilket parti de tillhör. Män ses däremot som representanter för det allmänna och det könsneutrala. Detta betyder att kvinnor tenderar att uppfattas och beskrivas som särintresse och avvikare i politiken. Dessutom har kvinnliga politiker det gemensamt att de riskerar att sexualiseras. Kvinnor lever ju med detta: att ständigt riskera att reduceras som människor. Kroppen och könet kan ”vändas emot” dem och gör dem till ting. Men när, och på vilket sätt, detta sker, varierar förstås.
Samtidigt tror jag att det finns en särskilt stark aggressivitet i bemötandet av Fi som både handlar om frågornas feministiska radikalitet och om att det är just i egenskap av en förtryckt könskategori som man organiserar sig. Det är provocerande för män att bli utpekade som en kategori med politiska intressen, som kvinnornas motpart, menar statsvetarprofessor Maud Eduards. Hon kallar detta för en ”förbjuden handling” i svensk politik. När det sedan finns en kritik även mot den normerande heterosexualiteten, blir det ytterligare provocerande för många. Kvinnor väljer bort män – det uppskattas inte, för att uttrycka sig milt.

Fi: Varför framställs kvinnor så här i media?

MWH: Det finns säkert flera olika sätt att tolka det, men jag tror att det i alla fall delvis handlar om att det upplevs som en form av provokation när kvinnor tar plats som politiska subjekt – inte minst när de gör det i grupp. Sexualiseringen och det ständiga sysslandet med könet och kropparna i beskrivningen fungerar som ett sätt att frånta kvinnorna politisk auktoritet, vilket också försvagar projektets legitimitet. Två dagar efter Fi:s lansering publicerar DN en teckning där en belåten tjock gubbe med ett leende får säga: Kuken är feminist. Jag tolkar detta som att politiska utspel besvaras i sexuella eller sexualiserade termer. När kvinnor säger: vi har åsikter, vi vill förändra, då blir de bemötta som kroppar och kön – och kroppar som ytterst är till för män sexuellt. Det finns också exempel som uttrycker ett starkt förakt för kvinnor och för kvinnokroppen. I Aftonbladet publicerades nyligen en klippdocka där man kunde ”klä på” företrädare för Fi exempelvis åderbråck, generande hårväxt och ”avslöjande klädsel”, det vill säga stora hängbröst. Man kunde också kröna sitt verk med att sätta på kvinnorna en Ku-klux-klan-inspirerad mössa.

Fi: Vad tror du sexualiseringen får för konsekvenser för kvinnor som vill vara politiker?

MWH: Det här är i grunden ett demokratiproblem, för visst kostar det på för kvinnor att vara i politiken på ett annat sätt än det gör för män. För män är sexualisering inte heller på samma sätt hotfull, varken symboliskt eller reellt. Thomas Bodström uppfattas exempelvis inte som mindre skicklig för att han beskrivs som sexig, dvs han förlorar inte i politisk auktoritet. När, som nyligen i DN, en skämtteckning skojar om behovet av att Fi-kvinnor ”spöas upp och straffknullas i tv”, blir det kanske mindre roligt mot bakgrund av att kvinnor faktiskt utsätts för sexuella bestraffningar i form av våldtäkt och andra övergrepp. Då får hot – både öppna och förtäckta – en annan innebörd.

Sagt om kvinnor i politiken:
GFW Hegel (i The Phenomenology of Mind, 1807, eng. 1910): ”When women hold the helm of government, the state is at once in jeopardy” (“När kvinnor håller i regeringsrodret, sätts staten genast på spel”)

Sveriges Riksdag, Andra kammaren, 1905 Herr Nydal:
Att införa kvinnorna i politiken vore, efter hvad jag tror, liktydligt med att införa politiken i hemmen, och detta vore enligt min mening icke önskligt. [—] Jag fruktar, att nöjet att få böra fram en valsedel kunde blifva allt för dyrköpt för kvinnorna, om det skulle ske på bekostnad af hemmets trefnad. Och skulle icke, om kvinnorna indroges i politiken med dess, såsom de synes, oundvikliga strider och intriger, icke äfven deras kvinnlighet lida skada?

Sveriges Riksdag, Första kammaren, 1917, Herr Räf:
Nej, saken är den att jag finner det verkligen mycket onaturligt, att kvinnan drages in i det politiska livet, ty nu är det att märka, att hon skall även bli riksdagsman. Jag antar, t.ex. att jag skulle få resa hem och se efter barnen, mjölka korna, damma och diska, medan hon skulle komma hit upp och sitta här i bänken och vara – ja, vad ska jag kalla henne – icke riksdagsman, men representant, ty det finge väl bli ett annat namn på det också. Nog är det väl något onaturligt. Och det är väl också den allmänna känslan man har. För resten tro ni, att våra ladugårdspigor och våra kammarpigor och vad de kunna vara där nere verkligen äro mogna för eller ens kunna få tid att utbilda sig för det politiska livet, om de skola sköta sina angelägenheter
?[…] Hon skulle ju riskera att förlora av sitt väsen och belve utsatt för risken att förlora kanske den ädlaste delen av sin personlighet.

Sten Andersson (fd. m-riksdagsman) i motion (som ”kom bort” i hanteringen efter en medianotis – men vi har en kopia) 1995:
Qvinnliga riksdagsledamöter tillåtes, utan protester eller hot om bannbullor och annan konkret vedergällning av varken quinnliga eller manliga (!) talmän, att närvara kammaren iklädda endast ett tunt extra lager hud […] Alltså i numera moderna så kallade tights, exponerandes alla och behag. Icke alltid en fägnad för andras ögon, men kanske en näring för bärarnas behov av att offentligt förevisa olika fördelar och då skapandes kanske ett behövligt självförtroende.”