Hej alla!

25 oktober 2006

Jag såväl som en del andra har antagligen funderat en hel del om vad vi varit med om. Jag vill dela med mig av mina tankar.

Jag har kommit fram till att ett feministiskt parti inte är möjligt fullt ut förrän vi feminister ”står för oss själva”, det vill säga slutar se och skylla på orsaker till vårt eget beteende, våra egna tillkortakommanden, till svårigheter som är nödvändiga i en nyutveckling som fel och brister hos varandra. Vi får på inga villkor slå uppåt, på varandra eller nedåt.

Vi feminister vill, som jag tror och ser det, att alla människor ska ha lika berättigande, att alla slags känslor och yttringar ska ha likavärde, det vill säga att alla livsuttryck är viktiga. Eller har jag helt missuppfattat? Således måste vi kunna vara lyckliga, besvikna, förbannade, tycka allt och inget om allt och alla, inklusive varandra utan att gå till ”nästan” och snacka där men inte där det hör hemma.

Den människosyn och livsfilosofi som ger allt och alla likaberättigande ska väl också tolerera olika känslouttryck? Det är väl inte finare att vara kärleksfull och god än vred och rak? Eller har olika känslor olika berättigande? Finns det en känslohierarki som indelar känslor i bra/dåliga, goda/onda alla dessa dikotomier som vi i allt vi står för och skriver om inte vill stanna upp i? Handlar det inte om lust till genuinitet?

Jag tror att om jag inte tar konflikter eller olikheter där de hör hemma blir det ett läckage i utvecklingen av vår rörelse. Vi går då inte bara ekonomiskt back utan också energimässigt. Det blir kilar av hopplöshet och orakhet som kan fyllas och fyllas upp med vad skit som helst. Vad som helst bara det fyller upp. Feminism är för mig högsta kvalitet på liv med full tillåtelse till hela känsloregistret i relationer mellan varandra. Att jag inte välter för att grannen gungar. Att jag kan kräva av min nästa att hon går till den/de berörda och inte odlar skit i skymundan. Allt ofullkomnat söker sig till det ofullkomliga inom oss. Det är en absolut sanning. Allt vill leva vidare och frodas, även det destruktiva. Jag förespråkar inte någon elitism, snarare tvärtom, detta är något som alla kan, verkligen kan. Vara direkta, ärliga och fullständigt ofullständiga. Därav beroendet, det feministiska, mänskliga konstruktiva beroendet till och med varandra. Tillåtelsen till liv och det gemensamma ansvaret för att det blir just liv och inte destruktivitet.

Personligen har detta som skett gett mig modet att vara mig själv, rak och direkt. Alla påhopp från media, människor i vår lilla kommun, inklusive de som sänt skit i brevlådan har gjort mig ännu mer rak, direkt och övertygad. Jag blir inte ledsen eller tyngd av destruktivitet utan tvärtom än mer fylld av energi för kampen i det jag tror på, de värden jag vill leva i och för. Feminismen.

Den känsla av att vara ense i de grundläggande värderingarna, att lägga tid och kraft tillsammans med alla dessa feminister har som jag visste och trodde gett mig mitt liv. Igen!

Jag älskar oss i all vår fullkomliga ofullkomlighet och vet att det bara finns en väg och det är vidare! Vidare i dubbel bemärkelse!

Jag älskar oss alla!

Monica Brun
Medlem i Feministiskt initiativ