Myten som skydd mot verkligheten

4 april 2006

Sverige är världens mest jämställda land. Det säger många och så saluförs ofta Sverige utomlands. I en mening är det sant.

Vi har kommit långt på flera områden. På några, t.ex. när det gäller barnomsorg och föräldraförsäkring, blir kvinnor i andra länder gröna av avund. Med all rätt. Utan ett envist och okuvligt (sam)arbete av mängder av modiga och kreativa kvinnor, i partier och utanför partier, hade vi inte varit där vi är idag. Inga rättigheter har blivit kvinnor ”givet”. Varken av ”höger” eller ”vänster”. All makt har vi fått erövra själva. Från rösträtt till sexköpslagen. Glöm inte det!

Med internationella mått mätt har alltså Sverige kommit långt. Men i förhållande till målet – ett jämställt samhälle i verkligheten – har vi långt kvar. Därför blir det bekymmersamt att avståndet är så långt mellan den politiska retoriken och den faktiska praktiken. Kvinnors vardag stämmer inte med de stolta deklarationerna – varken här eller där, varken i riksdagen, i eu-parlamentet eller med FN:s deklaration om de mänskilga rättigheterna. Till samhället där ingen diksrimineras eller underordnas p.g.av kön är det långt. Fortfarande. För långt tycker många av oss och därför tar vi nya politiska och demokratiska initiativ för att få upp frågorna högst på den politiska dagordningen. Vilket ger varje kvinna som jobbar med frågor som rör kvinnors rättigheter ett större handlingsutrymme i politiken.

Tillsammans stärker vi alltså arbetet för att ta det civilisatoriskt nödvändiga steget förbi och bortom den patriarkala maktordningen. En maktordning som visserligen funnits i flera tusen år, som hittills överlevt varje revolution, som funnits som fundament i varje hittillsvarande ekonomiska och politiska system och som dessutom omhuldats av varje fundamentalistisk religiös rörelse, men som för den skull inte kan tillåtas att också fortsättningsvis forma våra liv.

Också i övriga Europa är konsekvenserna av det patriarkala tänkandet tydliga. Resultatet blir ekonomisk och politisk stagnation. Kvinnor som utbildar sig, och det gör allt fler, gör inte det för att bli hemmafruar. När inte samhället erbjuder social service till rimliga kostnader i form av heltäckande förskola och skola så väljer kvinnor att låta bli att skaffa barn. Fungerar inte äldreomsorgen tvingas kvinnor att avstå från betalt arbete och kan inte utnyttja den investering som både hon själv och samhället gjort i utbildningen. När EU:s ekonomiska politik har som idé att samhället ska dra sig tillbaka från samhälleligt ansvar för välfärd och social service kommer ansvaret att vältras tillbaka till familjen, dvs kvinnorna. Den privata tjänstemarknaden förväntas tillhandahålla välfärd i bolagiserad form för dem som har råd. I praktiken betyder att många kvinnors obetalda arbete kommer att öka och i familjer där man (mannen) har råd, kommer andra kvinnor att ”tjänstgöra”. På villkor som kanske formulerats i det egna landet, enligt ursprungslandsprincipen, eller på en patriarkal arbetsmarknad i ett Europa där männen är överens om att kvinnors arbete alltid är mindre värt. Inte sällan är de som utför arbetet kvinnor som i sin tur försörjer både barn och gamla föräldrar i ett land i en annan världsdel än Europa.

Så permanentas och reproduceras den könsmaktsordning som är global i sin omfattning och lokal i sitt konkreta uttryck. Mönstret är gemensamt – synen på kvinnan, och därmed det arbete som kodas som kvinnlig, som mindre värt. Alltså måste hela arbetsmarknadspolitiken, här som där, granskas med feministiska glasögon. Krav på lika rätt till arbete, oavsett kön, borde vara en självklarhet, liksom att samhället måste garantera den service och omsorg som är en förutsättning för att att föräldraskapet ska kunna förenas med yrkeslivet, oavsett kön.

Varje skev fördelning av makt har våldet som sin yttersta extrem. Därför är mäns våld mot kvinnor oupplösligt förenat med den grundläggande könsmaktsordningen. Här som där. I Sverige, i Europa och i världen. Den som på fullt allvar tror att det är en slump att nio av tio fall av dödligt våld har en manlig förövare bör tänka igenom saken en gång till. Det betänkande av Maria Carlshamre som eu-parlamentet nyligen antog (med röstsiffrorna 545 för, 13 mot och 56 nedlagda röster) pekar på att omfattande studier i Sverige, Tyskland och Finland visar att minst 30–35 procent av kvinnorna mellan 16 och 67 års ålder någon gång utsatts för fysiskt eller sexuellt våld. Vidare att mellan 700–900 kvinnor dör varje år i EU till följd av våld som utövas av deras partner. Undersökningar visar dessutom att 65–90 procent av de prostituerade kvinnorna redan som barn eller senare i livet blivit utsatta för sexuella övergrepp. Många länder har ingen samlad statistik över mäns våld mot kvinnor, något son nu EU-parlamentet nu efterlyser.

Alla som röstat i enlighet med betänkande ställer sig alltså bakom definitionen på mäns våld mot kvinnor som en kränkning av de mänskliga rättigheterna och man deklarerar en medvetenhet och en insikt om att våldet avspeglar de ojämlika maktförhållandena mellan kvinnor och män i vårt samhälle. I klartext betyder det att vi aldrig kommer att kunna komma tillätta med våldet förrän maktförhållandena mellan könen är lika. I sin tur betyder det att vi alltid måste ha en helhetssyn. Vi måste förstå att låga löner och otrygga anställningar är en del i samma mönster som uttrycker sig i våld. Vi måste förstå att sexism, porr och prostitution är en del i samma mönster som uttrycker sig i slavhandeln med kvinnors och barns kroppar. Vi måste förstå att avsaknaden av kvinnor på ledande positioner inom politik och ekonomi, nationellt och internationellt, resulterar i att helhetssynen faktiskt fattas.

När EU:s medlemsland Tyskland nu rustar sig för VM i fotboll genom att bygga megabordeller och designa sex-snabbköp i form av ”Performance boxes”, car-port-liknande små boxar, som fullt utrustade med kondomautomater och snacks-maskiner, slutgiltigt ska befästa föreställningen om mäns sexualitet som odiskutabelt okontrollerbar, då borde hela EU stå upp och protestera. Men här når hyckleriet sin höjdpunkt. I Tyskland är prostitution tillåtet. Att det planeras brott, i form av trafficking, eftersom Tysklands ”egna” prostituerade inte kommer att räcka till, det verkar ministrarna ta lätt på. Kvinnor i olika organisationer i flera länder har reagerat och nu planeras både aktioner och uppvaktningar. Själv har jag fått justitieministern att lova att ta upp frågan med sina kolleger i EU. Det går trögt men kanske det går framåt. Ett topp-möte med ministrarna är det minsta kan begära och ett beslut om omedelbart stopp för alla förberedelser för brott och kränkningar av kvinnors mänskiliga rättigheter!

Det är alltså en bit kvar – här som där. Men skam den som ger sig. Att den feministiska dimensionen vidgar politikens gränser och vitaliserar demokratin tror jag börjar stå klart för allt fler. Och att den parlamentariska arenan inte kan undantas, varken här eller där, är närmast en självklarhet.

Gudrun Schyman
riksdagsledamot, talesperson för Feministiskt initiativ i Sverige och styrelseledamot i det Europeiska Feministiska initiativet, ife@efi-europa.org.